Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1
lliLüSTRRItArf IIATINTIDNINO.
3
rad i en stol, redo att stilla denis
nyfikenhet.
— Se sä, se så, akta min hatt . . . Fritz,
du trampar ju pä min kjolfåll! Vänta nu
litet, så skola ni få höra . . . Sc så, nu är
jag färdig, nu gå vi in till Dea . . .
— Och så berättar du, tant I — skreko de
alla i korus.
— Nå, nå, sakta litet, — lugnade dem
tant Dika och satte sig ned i
süngkanimar-soflan. omgifven af 9 par lyssnande öron,
utom MftbelleSj som gingo upp och ned i
sömnen.
— Nu skola ni få höra en sannfärdig
historia, bara ni lofva att inte afbryta mig.
Camilla knep Efli i armen, så det gjorde
ondt. Något utbrott måste hennes otåliga
intresse gifva sig.
— Det var en gång en rik grosshandlare
i Köpenhamn . . .
— Kö-pen .... hördes en häpen
hviskning. Massarne bligade .på hvarandra, de
tyckte sig nästan vara hemma från
Köpenhamn.
. . . som hade en söt ung fru och en enda
liten gosse . . .
— Dan! Dan! — skrek Fritz, förtjust
öfver sin skarpsynthet.
— Ssssch! låt, nu tant Dika berätta!
Gossen hade en sköterska, liemmu från
Sverige, som var mycket svag för honom
och skötte honom väl. Men hon hade två
stora fel: hon var oärlig och af ett ytterst
häftigt och oregerligt lynne. Frun försökte
i det längsta att genom förtroende och ett
vänligt sätt minska dessa fel, men Rosalie,
så hette flickan, gjorde henne upprepade
gånger ledsen genom sin opålitlighet och
sina utbrott af dåligt lynne. Slutligen kunde
hennes inotmor ej längre härda ut dermed,
utan afskedade Rosalie, som grät och bad
och lofvade bättra sig. Detta hade hon
likväl gjort så många gånger förut, att frun
visste det ej betydde något.
Rosalie skulle alltså bort och hade blott
tre dagar qvar till sin flyttning. Hon var
djupt kränkt, kände sig orättvist behandladt
och funderade inom sig huru hon skulle
kunna hämnas riktigt känbart på sin
matmor.
En afton var herrskapet borta på supé
och Rosalie ensam hemma med gossen. Nu
skulle hon utföra en plan, som höft de
sista dagarna förberedt, ty ett lägligare
tillfälle kunde hon aldrig få. Unn skaffade
sig biljett på en af de stora ångare, som gå
direkt från Köpenhamn till Finland och som
skulle afgå samma qväll.
En half timme före ångbåtens afgång t.og
hon den lilla sofvande gossen på armen, en
korg med kläder i andra handen och så
smög hon sig bort från huset, der
ingen märkte hennes flykt.
För att vilseleda efterspaningarna hade
hon kastat gossens kläder i en damm, och
jag föreställer mig att föräldrarna mycket
väl kunde tro henne om att ha hämnats på
detta omenskliga sätt.
Efter ankomsten bit, sökte hon arbete i en
fabrik och lyckades slutligen få. Men då
var gossen henne till stort besvär. Hon
hade ingen att anförtro honom åt och kunde
icke lemna honom ensam, så liten som ban
var. Efter mycket funderande, beslöt hon
sig för att lägga ut gossen på landsvägen, i
hopp att någon god menniska skulle
förbarma sig öfver honom. Hon var gömd i
närheten, då Svante upptog gossen och
påstod sig strax se, att lian skulle komina i
goda händer.
Men när några månader gått, begynte
hennes samvete oroa henne. Tanken på den
gränslösa sorg hon beredt sitt forna herskap
gaf henne ingen ro och hon beslöt taga reda
på gossen och skicka honom tillbaka till
Danmark. I denna afsigt ströfvade hon
omkring på gatorna, fick en gång se Spirea
med Dan i esplanaden och följde efter dem
för att. få se hvar de bodde . . .
Alldeles som jag ined henne, — afbröt
Fritz Ainatus ined stolthet.
Under ett par veckors tid lurade hon
hvarje dag på tillfälle att kunna bemäktiga
sig gossen, ända tills det slutligen lyckades
henne den der söndags eftermiddagen . . .
— Hvarför i all verlden kunde hon ej
komma till oss och berätta hur det var, i
stället för att stjäla gossen en gång till? —
frågade Camilla uppbragt.
— Hennes natur var nu en gång oärlig och
fann det beqvämare att. handla i smyg än
öppet och ärligt, — sade tant Dika. —
llon träffade på en qvinna, som skulle
emigrera till Amerika öfver Köpenhamn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
