Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:ö 2
ILLUSTRKKAD TIDNING KÖK UNGDOM OCn IIAltN.
11
Tigern hade fått ögat på honom, och då
gungans rörelser stannade, släpte djuret sig
smidigt ned till marken och kröp ljudlöst
bort mot honom.
Nu kröp det saminan till språng, men
i samma ögonblick vände Kristian sig om
och sprang in i buren. Det rasande djuret
satte efter honom genom burens dörr, som
äunu stod öppen.
Uppe på trapezen hade Ilobert, sett allt
som försiggick der nere. lian greps af en
dödlig ångest. Gud i himlen, kunde han då
ingenting göra för att rädda den trofaste
vännen, som vågat sitt lif för hans? lian
betänkte sig icke länyre, han svingade sig
ned från trapezen och sprang fram till buren.
Men ban stannade plötsligt som förtrollad.
— Kobert| ljöd en glad, triumferande
stämma, — kan du icke hjelpa mig ut. ur
denna knipa? Jag har fångat tigern, men
också fångat mig sjelf.
Robert gick fram till buren och såg nu
tigerns klor och Kristians händer bredvid
hvarandra bakom burgallret. Det var intet
tvifvel, hans vän var fången. Buren, som hyste
honom och hans fieude, var gjord sålunda,
att man i den på samma gång kunde tämja
ett lejon och en lejoninna Den bestod af
rörliga gallerväggar, och kunde afdelas i tre
rum. Två af dessa rum använde
djurtäm-jaren att åtskilja djuren och tämja dem
hvart för sig; i den tredje brukade, han
draga sig tillbaka, när de blefvo rasande
och icke ville lyda.
Hit hade Kristian dragit sig tillbaka, i
det, han sköt den rörliga väggen emellan
sig och sin förfärliga granne, hvilket han
ofta sett lejontänijaren göra. Det
blodtörstiga djuret, som var honom tätt i hälarna,
lyckades blott störta mot gallerväggen, mot
hvilken det rasande försökte del. ena
angreppet efter det andra. I den afdelningen,
(ler Kristian var, fans visserligen en dörr,
men deu var läst, och cirkusegaren hade
nyckeln, berättade Tom.
Medan han sprang efter direktören, stodo
de begge gossarne der hos det förbittrade
djuret, och så lyckliga voro de öfver deu
öf-verståndna faran, att de talade muntert, med
hvarandra utan att synnerligen bry sig om
de vilda ögon, som lurade på dem.
Det var deu lyckligaste dag i Kristians
lif: Robert hade kallat honom en hjelte.
Under julferien.
e hvita snöflingorna dansade muntert
ned öfver jorden, utan att det minsta
gifva akt på" ansigtet, som så ifrigt tittade
ut och med sin djupt bedröfvade blick
likasom had dem upphöra med sin munterhet.
Det var Börje, som satt instängd för de
olycksaliga stöflärnas skull.
llan hade nemligen i god tid på
morgo-ueu gått ut för att sk rinna och dervid ej
kunnat motstå sin grufliga lust att pröfva
om lians stöflat verkligen voro vattentäta.
Han hade ofta hört pappa prisa sina för
denua utmärkta egenskap, och nu, då deu
uppkörda vägen på isen alldeles såg ut som
en svart å, vore ju ingenting enklare än att
gå ett stycke på den, så fick man höra det
roliga plaskandet och på samma gång se
hvad stötiarna dugde till. Börje var ej sen
att låta handlingen följa på tauken. Han
trafvade modigt ut. Der var ej ändå så
mycket vatten. Det gick bara öfver
fotknölen. Snart började han dock till sin stora
förundran känna en kylande känsla först i
tårna, så i mellanfoten och slutligen äfven i
hälen. Nu först kom lian ihåg, att den ena
stöfveln varit litet uppsprucken i tån, och
der hade vattnet bestämt trängt in. Så
förargligt! Den andra stöfveln började också
kännas fuktig och otreflig. Stöflarna läkte
bestämt. Börje hade fått den önskade
upplysningen, men kände’ sig ej rätt belåten
Han visste nog att mamma alltid var
förargad då man vätte fötterna i rent
sjelfsvåld, som hon kallade det, och följden af ett
sådant tilltag var alltid, att man fick sitta
inne tills de torkade.
Åh strunt 1 Det kändes inte mycket vått,
bara ön smula fuktigt, och det behöfde man
ej låtsa om. Just som Börje på detta sätt
försökte lugna sitt samvete, öfverraskades
han af frukost klockans gälla ringning, och
det fans ingen annan utväg än att besked-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
