Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
NYA TROLLSLÄNDA!*).
N:o 2
begge gubbarna hade ingenting att invända
mot detta, de voro precis lika nöjda,
antingen de kallades vid sitt eget namn eller vid
den andres.
Pä detta sätt lefde de lyckliga och
belåtna år efter år. Sågen gick flitigt, och
småbarnen ined silia sköterskor stannade
allt som oftast för att titta på Jönsson och
Janson, och invånarne vid gatan ansågo dem
som ett par ovanligt goda vänner. Om
någon hade sagt, att de skulle bli ovänner,
så hade man tagit detta, som det.
omöjligaste i verlden. Hur skulle de kunna
undvara hvarandra, de stodo ju begge ensamma
i verlden, utan hustru och barn. Och
hvarför skulle de bli ovänner, dertill hade de
varit vänner i
alltför lång tid. De
hade begynt såga
tillsammans sum
ganska unga
gökar, och nu gingo
de begge med
grå-sprängda polisonger.
Men pengar
äro stundom
riktigt elaka ting.
De äro runda
och trilla lätt,
och så kunna de
ibland trilla in
mellan
menniskor, som stå
hvarandra mycket nära och belt och hållet
skilja dem åt.
Eu dag satt Jönsson ensam i vedskjulet
i färd med att äta en hålkaka och en
strömming; Janson var tillfälligtvis borta för att
gifva återbud om ett parti våt ved, som de
ej ville ha, och Turk hade sprungit med
honom. Då visade sig plötsligt i dörren en
ung herre med hatten i nacken, pincenez på
näsan, cigarr i mungipan, lin ljusblå
skjort-kravatt och händerna i fickorna på ett par
storrutiga, mycket snäfva pantalonger.
— Är ni vedsågaren Janson? — frågade
han.
— Jaha, — svarade Jönsson; lian var ju
lika van vid begge namnen.
— Heter ni, — fortfor den unge herrn
och framtog eu annotationsbok, ur hvilken
ban läste — .H. . Mårten Erik Vilhelm
Janson?
— Nej jag heter Jönsson, men det är
alldeles detsamma.
Hvad för något, hvad pratar ni för
skräp? — utbrast dou fina herrn — Då är
det icke er jag menar. Hor Janson här?
Jo, om det nu riktigt skall vara
Janson sjelf, så nu bor han här och ban
kommer strax tillbaka . . . men jag kan lika
bra . . .
Jaså, så att ni verkligen kan, —
skrattade den unga herrn. Men om ni inte
skulle kunna? Säg till Janson, när han
kommer, att. prokurator Knallenberg vill tala
med honom.
Så sade han
hvar prokuratorn
bodde och
Jönsson skref upp
det med krita på
väggen, och så
gick den unge
herrn och
Jönsson satte sig igen
vid sin strömming.
Mes detvar
märkvärdigt sä
långsamt det gick
att tugga
strömmingen, han satt
ocli säg på den
och ville inte få
ned hvarken den
eller brödbiten. Var det något fel på dem,
kanske? Nej. det var det inte, det var bara han,
som inte kunde komina sig från sin
förvåning, att det kunde vara någon skilnad på
Janson och honom, att det verkligen fans
något, som rörde Janson, men iutc honom,
det hade han aldrig upplefvat förr. Och
då Janson strax derefter kom hein, blef ban
lika förvånad häröfver som Jönsson, och för
att få klarhet angående detta mirakel, beslöt
ban att genast uppsöka prokurator
Knallenberg
Det dröjde en god stund, innan Janson
kom tillbaka, och då han ändtligen koin,
sade ban inte ett ord, men såg ut som
om ban hade fått hela verldens affärer att
reda ut.
— Nå, hvad var det då ? — frågade Jöns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
