Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 NYA TROLLSLÄNDA!*). N:o 2
skakningar pä. hufvudet bådade felslagna
förhoppningar och inhiberade lustresor.
1 stadsbolaget rådde allmän förstämning.
Med sin vanliga häftighet hade Börje
uppgifvit allt hopp och gick nu och tjurades på
blidau, som vågat infinna sig utan att fråga
honom om tillåtelse.
Maren satt och var „murken", som
pojkarne kallade hennes sätt att visa sitt
dåliga lynne. Då sade hon aldrig något, snörpte
bara ihop munnen och rörde sig på ett
egendomligt, tvärt sätt.
Walter var den enda, som bibehöll sitt
jemnmod. Han försökte till och med inverka
uppmuntrande på Börje, men valde i sin
välmening ett alldeles galet sätt i det ban
föreslog att gå till skridskoklubben.
— Asch, kära Walter, du är då en
riktig åsna! En häst har ju nyligen kört in
der, så det är slut också med det nöjet för
i år.
Nu märkte Walter att han gjort det onda
ännu värre och gick tyst bort till sin lexa.
Emellertid smalt snön flitigt, och man
började hoppas på kärrfore. Och när den stora
resdagen kom, kunde man verkligen begifva
sig af.
Under tiden gick Hanna derhemnia och
gaf ut lakan och hängde upp handdukar, satte
ljus i stakarna och framtog Börjes blåa
lielg-dagskolt.
Börje N:o 2 var en ny liten
vcrldsmcd-borgare om nio månader, föräldrars och
morföräldrars älskling, morbrödernas leksak och
moster Marcus systerson. Tänk så ståtligt
det lät.
Man hörde kiirrskrammel der ute; det var
hjul som durrade inot isgatan, hvilken
envist satt qvar på skuggigare ställen. Hanna
och Harry voro en blink ute på trappan.
Mau helsade och hurrade, drog af galoscher
och hängde upp kappor. Och för att på
kortaste tid kunna säga det mesta möjliga,
talade alla på engång. Men dä den första
hettan lagt sig, började man så småningom få
reda pä ett och annat Föret hade varit
fasligt. men stämningen glad.
Nu blef lillpysen behörigen beskådad och
beundrad. Maren måste få lyfta pä honom
litet; måntro han skulle skrika. Åh, så tung
ban vari Börje, stor Börje nämligen, ville i
öfvermätt et af sin morbrorskärlek låta ho-
nom få smaka af den kålrotsbit han sjelf
just nyss fått fatt i der ute i köket. Walter,
som ännu tycktes en smula generad af sin
nya värdighet, helsade på lillpysen med en
smått förlägen bockiiing.
Då kappsäckarna öppnades, kom mormor,
som då hon var ung lärt sig skomakeri, fram
med ett par söta små skor, som hon sjelf
gjort åt pysen. Nu blef det beskådning och
beundran på nytt.
Oni qvällen, sedan pappa och mamma lagt
sig, begynte i salen ett hviskande samtal.
— Det är mammas födelsedag
påsklördagen, — hviskade Annitscha, —jag tänkte vi
den morgonen skulle väcka henne med sång.
livad tycker ni oui saken? — Jo, det blir
roligt I svarades ifrigt.
Annitcha hysjadc ned pojkarna och
fortsatte: — Men om vi också förut kunna de
sånger vi ämna sjunga, borde vi väl i alla
fall öfva dem några gånger tillsamman,
annars gå de bestämdt under bänken.
— Ja visst skola vi öfva oss, men hvar? —
På Harrys inrådan beslöt man sig för den
stora bagarst ugan, som låg i en annan byggnad.
Nu blef frågan hvilka sånger man skulle
välja. ,,Morgon mellan fjällen" voro alla ense
om, men Börje yrkade ifrigt på en marsch,
och Ull-Walter föreslog blygt: vi äro
finnar vi ocksä, fastän vi äro små" för den
kunde ban.
Slutligen beslöt man sig för ,.morgon
mellan fjällen", Jiela vägen går lian med mig’1
(en liten säng ur Hemlandstoner) och sist
„Vårt land". Tyckande sig ha uppgjort ett
riktigt ståtligt program, skildes man åt och
gick till hvila.
Följande qväll försiggick en liten öfning
i bagarstugan, och så var man i ordning.
Don högtidliga morgouen kom. Harry
liade väckt pojkarna och Hanna flickorna.
Lillpysen behöfde ingen väcka. Han var
alltid den första i bela huset. För länge
sedan iförd sin helgdagskolt och de nya
skorna, väntade ban på hvad som komma
skulle, ty äfven ban hade sin uppgift att
fylla, då mormor skulle firas. Och den var,
att med egna händer bära till henne en
liten kruka med en blommande ros. Hanö
mamma hade inte för ro skull flyttat den
från det ena soliga fönstret till det andra
I för att fä den att sht ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
