Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 13
ILLUSTIIEIIAD TIDNING FÖn UNGDOM OCH BARN.
67
1
Då kakelugnen ramlade.
(Frftn norskan.)
Jfi&et hade kommit en danslärare till
sta-é^Z den och alla stadens barn skulle
naturligtvis i dansskola. Dansläraren bette
IJäck-lind. ban var svensk, och ban hade hyrt en stor
sal af madam Snirp till danslokal. Det var
ett rum, som gick tvärs igenom bela huset,
med stora fönster och små, små rutor, både
mot gatan och gården. Tapeterna förestälde
en oändlig mängd sinå grönklädda herdar,
som spelade på gula born i röd
aftonbelysning.
Midt på ena långväggen stod en obiiklig,
gammaldags kakelugn, en rund, tjockniagad
inrättning ined årtalet 1822 på
kakelugns-dörren och med ett rör, som gick rakt upp
i taket. Jag tror aft det gick en half famn
ved i gängen för att få den uppvärmd. Till
lycka för Bäcklind och madam Snirp, kom
någon eldning icke i fråga; vi voro i början
af Maj, det var sydlig vind och dropp I dropp!
derute från takrännorna. Förmodligen var
det dock emellanåt litet kyligt, ty Biic.klind
dansade i öfverrock, det mins jag; och om
vi barn började frysa, var det väl meningen
att vi skulle dansa oss varma
Madam Snirp höll kor, sålde mjölk och
grädde, hvilken senare hon uppvispade med
potatismjöl, för att den skulle bli tjockare.
Strax under vår danssalong hade madamen
sitt fähus och deraf kom det sig väl, att
det alltid var en viss obestämd lukt i bela
hennes våning.
Bäcklind var en lång, mager man med
lockigt hår ned öfver skuldrorna. Den
tiden föll det mig icke in, men nu är jag viss
på, att ban krusade det med täng. För
öfrigt, minnes jag icke annat af honom, än
benen, men de voro smala och spinkiga i
randiga strumpor och spetsiga lackerade skor.
Han kom hvar dag med dansskorna i fickan
och bytte om inne i sjelfva danssalen,
medan vi stodo rundt omkring och sågo på.
Bäcklind agerade sjelf orkester, spelade
fiol, trampade takten, trallade och sjöng.
Han var visst en glad själ, den Bäcklind;
jag undrar hvar ban nu må finnas i verlden.
Vi voro trettio barn, som gingo i
Biick-linds dansskola. Der stodo vi uppstälda
efter längd, llickorna på ena sidan, gossarna
på den andra. Karin Jönsson var längst,
efter henne kom jag. Nils Trapp var längst
af gossarne, alltså blef han Karins kavaljer.
Jag fick Angemal Torkelson på min lott, en
stor, gänglig pojke, som hvarken kunde bocka
eller dansa, utan bara ville, snurra om på
ett ställe. I början dansade ban så
jeinmer-ligen illa, att han fick lof att dansa solo
allena, medan vi andra stodo och sågo på
och skrattade.
Jag var grufligt ond på Bäcklind, för att
ban gifvit mig Angemal till kavaljer. Och
likväl var ban ju fullkomligt oskyldig till
att Angemal och jag voro lika långa. Men
den gången tyckte jag att det var Bäcklinds
fel, det mins jag precis.
Bäcklind som såg min harm, kom bort
till mig och strök mig upp och ned öfver
ansigtet, i det ban leende sade: — så bär går
solen upp, och så här går solen ned I Det
förbättrade alls icke min sinnesstämning.
Jag råkade ha en knappnål i tröjan och blef
skadeglad, när ban ref sig på den, så
handen blödde.
Men dansa med Angemal, det måste jag
två timmar hvarendaste dag i sex veckors
tid. Och hur det var, begynte ban folka sig,
antingen det nu var min eller Bäcklinds
förtjenst. Ilan blef belt, hygglig till slut, och
upptäckte en dag, att jag tyckte förfärligt,
om cliocoladkonfekt. Efter den dagen hade
han alltid med sig två eller tre tjocka
cho-coladkakor åt mig. Hans far var
handelsman, och jag misstänker att del; gick åt
ansenligt med choeolad den tid dansskolan
pågick.
Hvar afton, klockan mellan 6—8, var
madam Snirps trädgårdsplank tätt besatt med
gatpojkar, som sutto och kikade in på oss.
De höllo ett förfärligt oväsen derute, skuffade
hvarandra ned af planket, skrattade och
skreko glåpord in till oss. Korna råmade i
fähuset under oss, golfvet gungade under
våra sextio ben, kakelugnen lunkade och
Bäcklind spelade sin fiol, mättade efter en
och annan syndare med stråken och räknade:
—ett —tu —tre, hopp! —ett —tu —tre I
Jag drog och halade i Angemal, och bela
salen var ett enda dammoln, som slog ut
från väggarne och taket och alla madam
Snirps gamla skinnbeklädda pinnstolar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
