Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
NYA TltOLLSLÅNDAN.
N:o 12
låta dig eller någon annan veta din
härkomst. Hvad blefve det. af röfvarens
döttrar. om folket får veta, att du är den äkta
konungadottern? Förstår du nu hvem du
är?
Dina (sorgset vickande). Ja.
Barbra. Förlåter du dina fostersystrar?
Dina. Ja, Barbra. Ue ha ju låtit mig
lefva. Men jag fryser, jag fryser för att
iugen håller af mig. . . ingen annan, än du.
Barbra. Gud håller af dig för att du
kan förlåta. Du har burit olyckan; nu vill
Gud se, om du lika ödmjuk bär lyckan.
Bered dig att fara till kungens ball
Dina. Jay? . . Jagi
Barbra. Du. Jag vill sörja för en
passande drägt.
Dina. Nej, Barbra, det är omöjligt. Jag,
som iir så ful, så täpig, sä dum . . .
Barbra. Var god, var ödmjuk, och jag
skall lära dig resten. Stilla nu I
(Ihn höjer ett trollspö)
Arigi davolna
Miranda gidö,
Farenga chitoua spumante adö.
Dina intima, inutaris in rcgiam!
Transfigurata fueris.
Salvé, regi na I
Fix I
Vid ordet Ji.c vidrör hon Dina ».ed trollspöet.
Den grä blusen och hufvan försvinna. Dina står
i kunglig drägt mid guldband kring pannan, men
fortfarande barfota.
Barbra. Jag helsar dig, Dina, prinsessa
af Burgund.
Dina (betraktar sin nya drägt och skrattar,
när hon ser sina fötter). Prinsessan barfot!
Barbra. Sätt dig! Du skall icke behöfva
blyg as. (Hon påkläder Dina silkesstrumpor ocli
hvita sidenskor). Dina bara fötter äro minnen
af din ringhet, och dessa skor förmaua till
ödmjukhet. Mins, att hvarje gång en
högmodig tanke uppstiger i (lin själ eller ett
ondt ord på dina läppar, skall jag varnande
höja mitt finger. Rättar du dig genast, sker
intet mer, men försmår du min varning,
skall du första gången tappa din ena sko
och andra gången stå barfota i din kunliga
drägt.
Dina. Barbra, jag är så rädd, så rädd!
Jag skall dumma mig, jag är säker derpå.
Men ... du kan icke vara Barbra. Hvem
är du . . . hvem?
Barbra. Jag är fén Cheristanft, din
gudmor. Frukta icke, behåll ditt barnahjerta,
var dig sjelf, var Askungen, som vuxit till
bättre förstånd, var ullgarnet, som blifvit
stora Hickan och får dansa i egen känga.
Jag skall följa dig. Du, meu ingeu annan,
skall se mig. Kom I
De gå.
Tio Borgåtippors fotvandring.
— Kommer du med? Kommer du med?
— skreko flickorna i fjerde klassen om
hvarandra, medan de anstälde skallgång i
tamburen efter sina hattar och bomullsvantar.
— Hvart då? — hördes några okunniga
röster spörja.
— Åhå, hvad ni äro eiter er tid, stackare!
Veta ni ej, att vi under pingstdagarna ämna
fotvandra till Björkudden, som ligger i det
landet Sibbo, der alla menniskor kallas Sibbo
vargar? Vi skola ha förskräckligt roligt, ha
vi beslutit.
— Dä kommer jag ined! — Och jag! —
Och jagi — hördes glada försäkringar ur
hopen.
— Men om del blir fnit väder . .. menade
en försigtighetsmoster.
— Hvad gör det? Låt det regna
gärdsgårdsstörar, nog ha vi roligt ändå.
Sagdt och belagdt, resdagen bestämdes
till lördageftenniddag, och tio muntra
skolflickor stufvade in sig i en jernvägskupé, för
att börja resan med den beryktade
„Borgå-bässen", (lokomotivet.)
Det var solsken och vackert väder.
Man hade slingrat sig undan mammas
förmaningar att medtaga galoscher och paraply
och utrustat sig i lätta tygskor,
bomulls-strumpor, ljusa hattar och sommartröjor.
Ett förkläde hade vi dock, om också annat
i fattades, och det var en af lärarinnorna, som
var lika frestad af färden, som vi.
Sedan vi nickat och viftat adjö åt några
kamrater på perrongen, satte tåget sig i gång
oeh vi satte alla tio munqvarnarua i gång
på ett sätt, som var högst underhållande
för våra medpassagerare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
