Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 NYA. TROLLSLÄNDAN. N:0 13
Jag ]nissar liiir på att rätta ett par fel,
som ofta begås af herrar och fröknar
landjt-krabbor, då de [vilja uttrycka sig som allra
bäst pä sjflmaiisspråket. De säga nemligen
lika ofta hissa ned, som fno upp, hvilka
båda uttryck låta förfärligt illa i
sjömans-öron. Hissandet sker alltid ii/>j>°it och
firandet sker nedflt, kommen ihåg det godt folk I
Om qvällen gå ni i sängen eller till sängs,
.sjömannen går i L-ojcn eller titi leojs.
Landtmannen bergar sin säd och kör den
till byn; sjömannen bergar sina segel, när
han råkar ut, för en by, d. v. s. ett häftigt
oväder.
GSmhtUet är den fyrkantiga öpjmieg i
märsen, genom hvilken märsgastarna krypa,
då de <]ä HU väders. Gastar låter kanske
litet kusligt i fina öron, men på sjön
skämmes man lika litet af att ha sådana ombord,
som man rädes för de mänga lik, med hvilka
hvarje segel är kantadt.*)
I land finnas skrikhalsar och gaphalsar
och buteljhalsar; ombord finnas store hals,
focka hals, babords- och st yr bordshalsar,
och dessa tjena till att sträcka ena hörnet
af underseglen, under det att skoten göra
samma tjenst för det andra hörnet.
När ui, små läsare och läsarinnor, tala om
undertecknad, säga ni kanske någon gång:
den snälla kaptenen, men mina gastar
ombord de val ka bussen och brumma: en
töcken der gcnomsaltad gammal Sjöbjörn.
„Lärfar."
ha alla bland våra barndomsminnen
"WK-f ett galleri af menniskor, hvilka på ett
eller annat sätt gjort intryck på oss. Kring
dessa personer ha våra tankar fäst sig med
undran och intresse. För mig är gamla
lärfar ett sådant, minne. Det är sagan 0111 en
enkel lifsgcrning, ett lif så undangünidt, som
lingonet i skogen.
Jag var belt liten, då jag första gången
säg honom, och jag betraktade honom med
skygg undran. Han var en lång, groft bygd
man med litet lutande axlar. När ban kom
i vårt kök, hvilket hände par gånger under
*) Lik kommer uf loka, ty vindon lokor i
seg-lots kantor, du man styr bidevind.
sommaren, bjöds ban alltid på kaffe. Hans
händer famladu så underligt, när ban skulle
sätta ifrån sig koppen, |y lärfar var blind.
Hans ögon voro oftast slutna. Voro de
någongåtig öppna, såg man endast två
uttryckslösa ögon, liksom öfvervinna af en
hinna. Lärfar hade alltid varit blind, ban
var född på det sättet. Han hade aldrig
sett en solstråle dansa in genom fönstret,
endast känt att den värmde. Ilan hade ej
sett våren grönska, ej himniclens stjernor.
Han hade ej sett sin moders ansigte eller
sina syskons glada lekar.
Lärfar hade alltid en bleknad filthatt på
hufvudet, sin käpp i högra handen och leddes
af en gosse. Han var den första blinda
menniska jag sett, och jag undrade alltid
hvarför ban ej hade eu hund alt leda sig,
som de blinda jag läst 0111 i berättelserna.
Nu är lärfar redan borta, och våren har
Hera gånger klädt hans kulle grön. Och
först nu har jag förstått lians tysta lifsarbete.
Han föddes i en by nära Vasa, der hans
föräldrar hade ett litet hemman och der
växte ban upp som den yngsta. Tänk, hvad
hans barndom var färglös mot vår! Den
tiden hade ingen i vårt land ännu tänkt på
de blindas undervisning och intet mycket på
de seendes heller. När syskonen läste siua
utanläxor till läsförhör och skriftskola, hörde
den blinda gossen med begärlighet på. Och
föräldrarna märkte snart, att Simon Erik
hade ett flinkt kom ihåg. På det sättet
lärde ban sig småningom både a-b-c-boken
och långkatekesen frän perm till perm.
Deremellan hjelpte han mor med det lilla
han kunde, eller spelade på en fiol, som ban
sjelf gjort.
Som fullvuxen kom ban att ega en liten
gård i gamla Vasa, men när staden brann,
misste ban den och allt hvad ban egde.
Nti var ba-i fattig och hvarmed skulle ban
förtjena sitt bröd V Ilan började gå omkring
i socknarna och spelade på sin fiol, och pä
det sättet drog ban sig fram. På alla dessa
färder hade ban en liten gosse till ledsven.
Kanske var det derigenom ban väcktes till
dei ban blef.
På den tiden funnos inga skolor för folket,
och den blinde spelmannen blef nu en
ambulatorisk skollärare, en sådan som håller
skola än här, än der i olika byar. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
