Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
gjorde sig känbar, erinrade man sig, att
boskapen varit, samlad bär inom gärdens
hägnadcr redan (lera dagar utan att ha
vattnats och att sedan gårdagen vattnet i tunnan
varit slut. Man hade redan nödgats försöka att
ersätta vattnet med litet ,.gin". Men njjjdlet
var dåligt och dessutom äfven snart otillräckligt,
Man gaf sig ut att söka vatten åt det
håll, som låg ur vägen för elden.
Robertson och hans son gåfvo sig ut på ströftåg
åt skilda håll, men kommo om aftonen hem
utan att ha funnit något. Följande dag
medförde ej bättre resultat.
Törstens qval verka olika på menniskor
och djur. De förra bli allt tystare, deras
plågor afspegla sig hufvudsakligen i den
brinnande, ångestfylda blicken. Men
kreaturen vråla, (leras hemska bölande drifver
sömnen ur ögonen på deras väktare, som
sjelfva försmiikta,
Robertson var en modig man.
Nästa morgon spände ban sina hästar för
vattensläden, tog afsked af de sina, befalde
sin sjiil i Guds hand och jagade i väg,
sittande grenslc på den med kedjor fastgjorda
tunnan, längs med den brinnande skogen,
för att om möjligt på omvägar nå vattnet.
Hans plan gick ut på att vinna försprång
för elden, sedan korsa eldens bana och
komma fram på sidan om sjön.
Elden gick snabbt fram, ty vinden hade
friskat i, och de brinnande
guimiiiträdsbla-den fördes fram som raketer långt utom det
egentliga eldhafvet och antände öfver allt
der de föllo ned. Det var derföre nära
middag, innan ban kom fram till eldens
yttersta utposter, ocli måste här fara ett stycke
åt sidan för att låta sina utmattade hästar
få en stunds rast, innan ban vågade försöket
att komma igenom eldens bana.
Elden var nu snart in på honom. Luften
blef med hvar minut allt mera qväfvande.
Men genombrytningen lyckades. Från den
sida af sjön dit elden äunu ej hunnit kom
ban ned till vattnet, just som soleil gick
ned bakom den blodröda slöjan.
1 långa drag njöto ban och hans hästar
af den lifgifvande vätskan. Sedan släppte
ban djuren pä bete och sträckte ut sin
trötta kropp i gräset lill en kort hvila.
Var det sinnesrörelsen, var det den
fruktansvärda ansträngningen, känslan af säker- |
het, var det kanske det melankoliska suset,
som vinden åstadkom i trädet öfver hans
hufvud V — kanske var det allt detta
tillsammans, som innan ban ens hunnit tänka
på hvad som vidare förestod honom, slöt
lians ögon. lian driimde en härlig dröm
om framtida rikedom och lycka för sig och
de sina, om en glad återkomst till
hemlandet .. .
När ban vaknade, Hammadc ännu det.
eldröda solklotet, men från ett annat håll —
från öster.
Hftn gnuggade häpen sömnen ur ögonen
och tog med darrande haml upp sitt ur.
Han hade sofvit från solnedgången lill
gryningen (Forts.)
Rosinas äfventyr.
(Forts. fn\n N:o lf,.
Det sved i Rosinas lilla bomullshjerta, när
hon säg sin mamma springa i kapp med
Dou på gården och alls inte komina ihåg,
att Rosina fått hvarken frukost eller middag.
Och när qvällen kom, utan att mamma
klädde af henne och lade henne i säng, då
snyftade stackars Rosina der borta i sin
vrå, så tyst att ingen hörde det och föll
framstupa af sorg, så hon slog sin panna
mot sängkarmen.
Ända från första stund hade Don haft
mycket godt öga till Rosina och Hera
gånger erbjudit sig att bära henne på
promenaderna. I början funderade Ingrid på all
taga honom till barnvakt, ty hon hade hört
att hundar och små barn alltid kommo så
bra öfverens. Hon föreslog honom derför
att draga Rosina i vagnen på den släta
gårdsplanen, och Dou var genast villig. Han
grep i vagnskäppen med alla sina hvita
tänder och så gick ban baklänges, slet och
skakade i käppen, bet ett stort stycke
l|idén och stjelptc slutligen vagnen mot
stenläggningen under rännan, så Rosina fick ett
hål i kinden.
Och när ban dagen derpå kom släpande
henne i ena benet, tyckte Ingrid att ban
ändå inte riktigt passade till barnsköterska
och förbjöd honom att mera röra Rosina.
Don såg på henne, viftade, ångerfull på
svansen och slickade sig om nosen. Ilan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
