Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 19
ILLUSTIIEItAD TIDNING KÖK TJUGD0M OCII B A UN.
147
emellanåt mönstrade den lilla, knotiga gubben.
Han hade rakt, långt bår och små qvicka
ögon. Rundt kring hans bälte hängde de
underligaste ting, saxar, nålar, knifvar, en
sked och många andra småsaker. Han
syntes obekymrad oin vår närvaro, helsade på
stationskarlen, hvisslade hunden till sig och
aflägsnade sig ljudlöst, och hastigt som om
ban gått på skidor.
Han var vår första förtjusande upptäckt
på Storlien Då vi kommo hein, väntade
oss den andra.
ßäh-äh-ä - - ljöd det emot oss ur farstun
och ett litet nyfiket, svart hufvud blef synligt
i dörröppningen. När vi, betagna och
inställ-samina, närmade oss, vände sig den lilla
killingen tvärt om, smälde med bakfötterna
som en kanin ocb försvann genom motsatta
dörren
På e. m. när vi skulle ut på en fjälltur,
utrustade med jernskodd» stafvar i händerna,
galoscher och korta kjolar, sågo vi Nelly,
icillingen, uppe på ett sluttande källartak,
llon försökte just att utan krus stiga in
genom ett fönster till gästrummen. En fröken
i grå Stanleymössa och resväska, stod
skrattande och sköt emot med båda händerna
Vi började gå uppför fjällvägen. Marken
var mossig och sänk, men det gick ändå lätt
att gä. Öfverallt funnos bänkar, med
inbrända namn: kaptens bänk, doktorns bänk,
parkett, förmaket o. s. v.
Vägen gick upp och ned i krokar och
vändningar. Ibland fastnade en galosch i
smörjan och sade gläfs, gläfs, när man drog
ii i >]i den igen. Ibland högg man sin staf så
energiskt i den lösa marken, att det blef ett
styft arbete att draga upp den igen.
Björkarna blefvo allt lägre. En och annan
gran. som förirrat sig dit upp, låg utbredd
längs marken, som en tjock, tät matta, uppåt
förmådde den ej resa sig. Vi gingo framåt
med glad ifver och sågo björkarna småningom
krympa ihop till låga buskar och videbusken
kläda sig i glänsande, hvitludua blad. Den
behöfde pels här uppe på fjället.
Långt, långt framför oss sågo vi högsta
toppen, vi kunde se hvar trädgränsen
upphörde, men voro ej halfvägs ännu.
— I dag gå vi ej längre — sade jag
förståndigt — i morgon gå vi ända upp; sakta
i backarna. Med en snål blick upp till träd-
gränsen, vände vi om och traskade hemåt.
Det gick så lätt nedför, nästan som cn dans.
Vi hade hört talas om att några bofasta
lappfamiljer om vintrarna bodde der i
närheten, men att de redan dragit till fjälls
öfver sommaren. — Nå ja, stugorna finnas
väl qvar, — tänkte vi och traskade af på
upptäckter. Öfver en gungande spång af
bräder kommo vi fram till 2 små stugor,
som liknade fattiga backstugor hemma hos
oss.
Men ascli, hvad der var skräpigt! Sophögar
öfverallt ocli hvitnade ben och hufvudskallar
af slaktade renar. De lågo öfverallt, rundt
om i skogsbackarna. En mindre
benmjölsfabrik skulle haft material ett halfår,
funderade vi.
Yi tittade nyfikna in genom fönstren, ett
smutsigt golf, några kringkastade trasor och
en reufäll i taket, det var allt. Utanför
trappan lågo några pulkor och väldiga
skidor. Vi beskådade dem samvetsgrant, kände
på skidorna, gingo ett par slag öfver
sophögarna, derifrån vi med god smak togo ett
rödbrokigt lappband af ylle och ett litet
renhorn, till minnj.
Nästa morgon fortsatte vi vägen, der vi
slutat i går. När vi kommo till det ställe,
der vi gjort belt om qvällen förut, satte vi
oss på en bänk och hvilade. Det. låg en
underlig friskhet i luften, vi kände oss fria
och glada. Nedanför våra fötter flöt cn
liten bäck och några för oss obekanta växter
hängde ned längs kanten. Botanistsjälen
vaknade hos Miffa. Hon började klifva och
klänga och undersöka, men beslöt att lemna
allt till återvägen. När vi åter begynte
vandra, sågo vi högsta toppen, som i den
klara luften såg ut att ligga belt nära.
— Hvad är det för svarta punkter
deruppe, — frågade syster Miffa. Vi tittade
på det grundligaste, men kunde ej draga
någon slutsats. Då vi gått cn qvart, hade
punkterna blifvit små streck. Ju närmare
vi kommo, dess mer växte de och slutligen
sågo vi att det var menniskor. Vi förstodo
då att luften narrade oss, och att toppen
allt låg längre bort än det. såg ut. Och det
fingo vi minsann lära oss.
Björkarna försvunno alldeles och
förkrympta videbuskar och fotshög dvärgbjörk
voro våra enda trädslag. Men de försvunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
