- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Sjette Årgången 1890 /
156

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

NYA TUOLIiSLÅNDAN.

N:o 20

med. Du sågo papegojan flaxa i sin bur
vid det öppna fönstret. I ett af rummen
fladdrade gardinen ut.

— Det iir cn stor lycka att huset liar ett
så säkert underlag. I)et skall icke komma
något vatten iu i rummen. Var icke ängslig,
— sade mannen och vände sig till Emmy,
som mållös af förskräckelse stödde sig mot
gärdet. — Barnet skall troligen ej lida
någon skada. Jag hur sett sådant förr. .Min
brors magasin gick nedåt floden i cn stor
öfversvämning för trettio år sedan, och
mjölet och andra varor derinne blefvo ej
fuktiga engång.

Huset försvan i den tjocka dimman. Regnet
fortfor att strömma, natten sänkte sig mörk
öfver de oroliga, ängsliga menniskorna
Det var omöjligt att veta något om husets
öde, förrän dagsljuset kom och den täta
dimman skingrades.

— Ellen! Ellen 1 snyftade Emmy. — Och
jag som lofvade mor att sköta så bra om
henne!

Vid daggryningen slog vinden om, molnen
skingrade sig och dimman lättades efter hand.
Emmys hjerta klappade af glädje; hon såg
huset ligga oskadadt midt i floden, omgifvet
af cn förskansning af timmer. Papegojans
hur hängde ännu i det öppna fönstret och
gardinen fladdrade ut genom fönstret.

— Jga måste strax ut till Ellen — ropade
hon — det kan änuu hända henne något;
hon kunde dö af hunger. Jag.....

— Är du från vettet, haml ropade männen
och försökte hålla henne tillbaka. - Det är
omöjligt; vi måste vänta tills det kommer
en båt.

Utan att höra deras varningar, ilade hon
ut på floden längs timmerstockarna. Flera
gånger fick hon svindel och tänkte förlora
fotfäste, ofta slintado hon och var nära att
falla i de kalla böljorna Folket , på laucl
stodo andlösa, ingen vågade tala. Ändtligen
nådde hon huset och lyckade svinga sig upp
i det öppna fönstret, der papegojans bur
hängde.

— Det är temmeligen vått! — skrek
papegojan, och i nästa ögonblick stod Emmy vid
lilla systers vagga. Hon sof lika tryggt, som
då Emmy lemnade henne, men det var tårar
på hennes kind och ett bcdröfvadt drag kring
munnen.

— Allt väl? — ropade folket på land.

Till svar höll Emmy upp barnet vid
fönstret och viftade åt dem ined hennes lilla
baud.

Då Emmys föräldrar kommo hem från
sitt besök, funno de sitt hus stående säkert
vid kanten af floden, dit strömmen slutligen
fört det. Lilla Ellen hade icke fått. hosta
engång, och icke så mycket som en kyckling
hade drunknat.

QSÄS©

Syskonträta.

(Forts. frAn N:o 19.)

Stora gossarna berättade att kråkorna
gjorde skada på Stor-Åkern. De hade
derför beslutit att på eftermiddagen anställa
jagt på dem, och hvem som ville, fick komma
med. Om farbror Martin ville bli jägare,
så skulle de andra bli hundar.

— Jo, jo, hvad det blir roligt, — ropade
Nita.

— Kråkor bruka också äta småfoglar,
så det är bäst att du blir hemma, — sade
Birger spetsigt.

— Alltid är du så stygg, — sade Nita. —

På väg till Stor-åkern lemnade Ileddi

sig ett stycke efter de andra, llon ropade
Birger och Nita till sig.

— Hvad är det som är i olag? Berätta
för mig.

Nita har härmat mig — sade Birger. Ilan
sköt fram underläppen och kisade med
ögonen. Det var alltid ett säkert tecken
på att ban var i högsta grad förnärmad.

— Ja, och Birger är så rysligt envis, jag
har nog bedt att han inte ska’ vara ledsen.
Så har ban också kallat mig för
Kanariefågel.

— Hon behöfver inte härma mig. —
Birger tryckte händerna ner i rockfickorna.

— Men tänk om ni ändå sku’ bli vänner
igen — föreslog Heddi.

Nita såg bedjande på Birger. Men ban
gick styrf i ryggen och såg rätt fram.

Så skulle han alltid gå, sen när ban blef
officer. Aldrig se åt sidan, bara rakt fram,
och lång och ståtlig skulle ban vara, riktigt
stilig.

Då kände ban en unn om sin hals, och
han hörde Heddis röst:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1890/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free