- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Sjette Årgången 1890 /
157

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 20

ILLUSTIIEHAI) TIDNING FÖn UNGDOM OCH IIARN.

157

— Birger lilla, när du i qväll ber din
aftonbön ocli kommer till det stället:
„för-låt oss våra skulder, såsom ock vi förlåte
dem oss skyldige äro", bur täuker du då
göra? Tänker du somna utan att få
förlåtelse af Gud, tv det får du inte, om du inte
förlåter Nita.

Birger såg åt sidan. Nita stod bredvid
honom ined tårar i ögonen.

— Förlåt Birger, jag har också varit stygg,
— bad hon.

— Ah, det, är ingenting att förlåta. — I
Han hade med ens blifvit så förunderligt
vek till sinnes, skrattade smått och såg
generad ut. Så tog ban Nita om halsen och
kysste henne.

— Nå, nu iir det bra igen, — smålog
lleddi.

Birger såg sig försiktigt omkring. Han
var rädd att någon annan skulle varit vittne
till hans känsloutbrott. Men stora gossarna
tågade ett långt stycke förut med farbror
Martin i spetsen, och andra obehöriga
syntes ej till.

–— Och när lleddi sen ropade att det

var tédags, stod Nita på bryggan med Eero
och Birger.

De metade alla tre.

Il-a.

När det var storm.

Swa, då hörde vi tle underligaste historier
troili härjade skogar, bortblåsta tak, och
skutor, Som blifvit kastade upp på land och
mycket annat Nu kommer jag med en
historia till, om någon vill höra.

Det var i ett, stort stenhus i Helsingfors.
Klockan var litet öfver tre, och familjen var
bjuden på middag till slägtingarnn midt emot
i samma farstu. De tågade åstad och ringde
på, men två af flickorna sölade ännu.

Derinne satte man sig till bords. — Hvar
i verlden kunna flickorna dröja? — Nå de
komma väl snart. Och så lugnade man sig
och tog ihop med soppan. En stund förgick
igen.

Men hvad kan ha kommit åt flickorna?
undrade moster litet oroligt, när andra
rätten kom in, och de ännu ej syntes till.

Och så steg hon upp och gick för att taga
reda jul sina sölkorfvar.

I hennes egen tambur stod tjensteflicka!!
och ryckte på flickornas dörr.

— Hvad betyder det här? — frågade
moster förbryllad, — ha de reglat in sig?

Nä-äj— pustade tjensteflicka!!, i det hon
knyckte och drog i dörren, så det brakade
i klädningsärmen.

— Hvad är det då egentligen? sade moster
och försökte se bestämd ut.

— Dörren går ej upp — skrek en liten
flickröst inifrån.

— Det blef korsdrag, då ni gingo, och
dörren slog i baklås, — sade en äldre
flickröst lugnt, — vi slippa oj ut.

Moster lyfte ögonen mot taket och tog
sjelf ihop med låset, men det hjelpte ej en
smul. Dörren var som fastsmidd.

— Kanske fjedern gått af? — hördes det
inifrån.

Tjensteflickan blef skickad efter
gårdskarlen och moster återvände lugnad till det
väntande middagsbordet. Det skrattades
först åt missödet, men när intet hördes af
blef stämningen mera fundersam. De kunde
nu väl ej hitta på att. hungra ihjäl derinne,
tänkte moster och beredde sig till en ny
exkursion.

Tjensteflickan kom i detsamma tillbaka,
— gårdskarlen var ej hemma. Hon blef
skickad efter en smed och efter 3,4 timmes
sölande anlände eu sotig smedpojke med
tänger och skrufvar.

Under tiden sutto flickorna derinne och
buro sitt, öde på olika sätt. Sjuttonåringen
satt lugnt och löste algebra exempöl, som
om ingenting händt. Elfvaåringen satt i
suf-fan med uppdragna hen, litet lång öfre läpp
och med en ryslig känsla af tomhet i magen.

Smedpojken var ingen mästare. Och hur
ban bråkade och bråkade, ville det likväl
aldrig bli något utaf. Klockan var redan half
sex. Och ingen hade hjerta att skratta åt
äfventyret, man tänkte bara på fångarnas
toma munnar, som i ute fått någon middag
på 27 timmar.

Och en sådan smed sedan, usch I

Till slut tyckte moster att hennes ungar
kunnat svälta nog. Och som man inte kunde
spruta in mat till dem genom nyckelhålet,
fick man hitta på något annat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1890/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free