Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 22
XLLtlSTUEflAD TIDNING FÖlt UNGDOM OCH DA UN.
171
alla tlc öfriga fixstjernor oljor solur, sannolikt
ch hvar med simi för oss okända
planetsy-stemcr, och fråga sedan om Gud iir stor!
Z. T.
Julrosen.
iDulisk suga.)
Mol var tidigt pä våren. Der solen ej
(H^s; sken var luften ännu ganska kall;
uien der det klara och starka solskenet
strålade ned, der märkte man våren, och der
slogo de första blommorna ut på mycket
korta stjelkar.
Ett par fattiga barn kommo gående
genom skogen; det var en tio års flicka, som
hette Helena och hennes lilla bror Herbert. De
sökte efter blommor. Helena hittade dem alltid
först; blommorna voro så smit och väl gömda,
att den lilla gossen ej märkte dem; men hon
lät alltid Herbert ha det nöjet att plocka
dem. Det var en lierlig tur ut. i våren;
Helena märkte ej alls, huru långt de aflägsnade
sig från mormors stuga. Der bådo de bott.
ett halft år, ty (lå deras mamma och pappa
dogo, tog mormor dem hem till sig.
Slutligen ville Helena gä hemåt igen; men
just då hon vände sig om med Herbert vid
handen, sågo de till sin förfäran eu gammal,
hemsk gumma stå framför dem. Hon var
alldeles krokig af ålder och hennes händer
och fötter voro fem gånger så stora som
andra menniskors 1 hennes bistra ansigte
lyste en eldröd näsa och ur hennes
varg-ögon gnistrade den vildaste vrede.
Hvad göra ni här, elaka barn? — skrek
hon. flocka blommor i min skog? Jo,
jag skall plocka er, ma ni tro, jag skall
plocka er.
— Förlät, — sade Helena. Vi visste icke
att vi ej skulle fä plocka blommor här; vi
känna icke denna skog. Vi bedja inånga
gånger om förlåtelse.
Snick snack! svarade den förfärliga
qvinnan. Jag är -1 ogshexan; jag bryr mig
aldrig om, hva I barn säga, — icke heller
bryr jag ini om hvad stora menniskor säga.
Snick snack! Det iir ej dig jag vill ha fatt
på, utan den lilla gossen der. Det var han
som log blommorna, och nu tager jag
honom!
— Tag hellre mig! — bad Helena
ångest-full och slog armarna kring brödren. Det
är mill fel! Jag visade honom blommorna
och liit honom plocka dem, derför får du ej
taga honom. Tag mig, han är för liten.
— Snick snack! svarade, hcxan Ep
sådan mängd med prat. Men du liar rätt,,
gossen är för liten att, komma i tjenst hos
mig. Nå, så skall jag taga dig då. llör nu
noga efter hvad jag säger. Nu kommer
våren och sommaren, och under den tiden har
jag ingen nytta af dig och bryr mig icke om
att ha dig; men pä hösten skall du börja
tjena hos mig, nere under jorden; det iir
djupt nere, mycket djupt. När hösten har
tagit allt det gröna häruppe, så få vi
brådska der nere att laga skogen i stånd till
nästa år. Jag skall nog lära (lig arbeta,
det iir djupt nere, — mycket djupt! Passa
nu på. När jag har det aftalat med dig,
får du ej glömma det! När don sista
blomman är vissnad hör du, niir dou sista
blom-mau är vissnad, så liiiJter du mig hiir pil
samma fläck, annars —
Ilexan funderade hvad hon skulle hota
Helena med, som skulle skrämma mest.
Hennes vargögon hade bara rullat ett ögonblick,
så märkte hon huru Helena fortfor att hålla
armarna kring sin bror. Hon var rädd för
att något ondt skulle hiiuda honom.
— Annars kominer jag och vrider armar
och ben af gossen skrek liexan och slog
efter honom med sin käpp. Derpå hötte
hon åt Helena och försvann i skogen, der
korparna kraxade bakom henne.
Helena skyndade hem med Herbert. Han
hade varit så uppskrämd att ban icke
förstått ett ord, af det. som försiggått. Helena
var glad deröfver, ty då kunde han ej
berätta det för deras mormor, och sjelf ville
hon icke att hennes mormor skulle vara
ängslig och bedröfvad så långt på förhand.
Kort derefter bröt våren fram i all sin
skönhet och blommorna sköto upp i
myllrande iniingd öfverallt, i skogarna, på
ängarna och i trädgårdarna. Helena helsade
dem som sina käraste vänner, de skulle ju
beskydda henne mot skogshexau; så länge
hon blott hade en af dem, skulle hon icke
ned i den mörka jorden och tjena hos den
fula hexan. Hon hade alltid hållit mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
