Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liten odygdspåse". Men det oaktadt, var han
en stor favorit hos alla, ty han var en
munter, klarögd un» inan och tapper som ett
lejon
Ja, solen sken sft klart och västanvinden
blåste, »ch soleu och vinden tycktes just
vilja locka de små flickorna ut för att leka
Ni kunde just gå upp på bärget —
sade deras moder — Jag låter ej Dick gå
med, ty jag tror han är säkrare bos
Susanna, men du och Febe kunna leka där
uppe till tliedags, 0111 ni vilji. Se så, lägg
undan böckerna och så ut med eder!
Det var mycket vanligt att Febe öfverläm
nådes i Dots vård, ty Dot var en så stadgad
liten varelse att man alltid kunde lita på
henne, och fastän Febe var långt ifrån
stadgad. ja tvärtom, en riktig yrhätta, så höll
hon sä mycket af sin syster, att deras
moder aldrig var orolig då de två voro
tillsamman. Hon visste, att den lilla skulle
göra alt hvad den andra tillsade henne. —
Ilåll god vård om Febe, — brukade hon
vanligen säga till Dot, då hon kyste dem till
afsk-d; men 0111 hon kom i håg att säga det
eller ej, så viste hon dock, att Dot skulle
häinta Vebe oskadd tillbaka.
Så t0{,0 de bägge flickorna sina hattar och
sprungo ut i solskenet.
Å. hur det. blåser! Säg skall det gå
bra att segla där uppe på bärget? undrade
Febe.
— Ja visst., det skalls-föra oss rundt
omkring i hvirfvel. — svarade Dot förtjust. De
hoppade öfver ängen så-fort deras små
fötter kunde Jiära dem. och snart spruugo de
uppför bärget, pratande och skrattande af
hjärtans lust.
Det var icke egentligen. ett. bärg, det var
endast en stor grön kulle, som höjde sig
(ifver de omgifvande fälten. På dess topp
växte några gröna trän Men landskapet
kring harliens hem var mycket flackt, och
därför höllo de mycket af sitt s k. bärg och
kunde aldrig tröttna på att springa dit upp
och från dess topp se lit öfver de gröna
ängarna och mörka skogarna samt den lilla
bäcken, som lik en solskensstrimma slingrade
sig genom fälten.
Dot hade aldeles rätt: vinden blåste dem
rundt omkring i hvirfvel, när de nådde sin
bärgtopp. Den svepte deras kjolar kring be-
nen och lyfte af deras hattar och förtog dem
andedräkten, så att, deras små röster
knappast hördes; men då de just kommit hit upp
i afsikt att få en god segelviud, så hade de
naturligtvis endast desto roligare.
Se. hur vinden sopar fram öfver
sädesfälten. — sade Dot. — Jag skulle så tycka
om att vara en vind. Jag ville hällre vara
en vind, än en fågel? Hvad tycker du?
Jag undrar, om vinden är en stor
fågel, — sade Febe. Du vet nog, att. den
kiini/c vara det med stora, stora vingar. Jag
är säker på att den är så, fastän vi ej kunna
se den
— Kanske det är en fågelande - sade Dot
Kanske alla fåglar, när de dö bli små
vindar, — inföll Febe. Du vet ju, att det
fins små och stora vindar Kanske äro de
små vindarna svalor och talltrastar och
lärkor. och de stora vindarne äro örnar och
gamar och dylikt. Jag undrar om någon
förut tänkt därpå?
Vi kunde just berätta en saga därom,
sade Dot — Efter en stund kunna vi
sätta oss ned under träna och berätta; men
jag vill ej sitta ännu. Jag skulle tycka om
att springa i kapp skulle du ej?
Och så sprungo de omkriug bärget medan
vinden fattade i dem och skuffade dem och
förde dem hit och dit. tills de skreko af
skratt. Huru lyckliga de voro!
Sedan en god stund förgått under denna
lek, satte de sig i den lilla dungen för att
hvila. Det var mycket mindre blåsigt där
och de började tillsamman berätta en saga.
De tyckte mycket om att själfva tänka ut
berättelser och så snart de under leken
fingo något passande ämne, kunde de därur
spinna ut en hel sagoväfnad.
„Det var engång" — började Dot.
Det var nästan alltid Dot. som började
sagoina och hon började dem alltid på
samma sätt Hvarken hon eller Febe skulle
hafva satt något värde på en saga som ej
börjat med dessa ord. De två barnen hade
satt sig under en tall, och Dot hade några
ögonblick funderat med rynkad panna och
i hopknipna läppar, och så bi rjade hon
berätta med händerna knäpta öfver knäna.
Det var en gång två små lärkor, och
den ena af dem brukade sjunga så vackert.
Hon brukade sjunga både dag och natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
