Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 7
ILLDSTBEBAD TIDNING FÖB UNGDOM OCH BABN.
53
För hungers skull kan jag nu intet stå,
Mycket mindre till gudinnan Frigga gå,
Om jag ej snart får något att iita,
Måste jag här min ande uppläta.
Jag dör. Jag dör. Jag dör, min käre mor I
Därtill mig tvingar den hunger så stor.
Kvinnan: Barnet är dödt. Låt oss det
begrafva,
Sedan till Frigga vilja vi trafva.
(Släpa liket in bland granarna.)
Scen II
De förre, Konungen, Sekreterar Siyvohi.
Kungen: En konung jag öfver Upsala är.
Med rätta jag denna kronan bär.
Hos mitt säte dyrkas de gudar tre,
Tor, Odin, Frigga heta de.
Det är desslikes högsta dom och rätt
Marknad hölls ock på denna slätt,
Min mäktighet kan jag ej förtiga,
Många konungar för mig niga. —
Nu vill jag veta hur det i mitt land
Står till utaf min trogne man.
Sigvold, trogne sekreterare min,
Säg mig något om resan din.
Sekreteraren: Mitt ärende hafver jag väl
bestält,
Därhos ock många tårar fält.
Ditt folk af hunger i grafven falla
Några tusen ibland alla.
Det stjälper ned som mau hugger kål:
Med folk är knapt besatt eu gård
Din skatt blifver svåra ringa i år,
Så ock den uppbörd af riket går.
De fattige som där borta stå,
De skola Dig säga hvad nöd står på.
Kungen-. Hör, gubbe, är det nu i vårt
land så
Att .många gårdar öde stå
Och vårt folk hafver hunger nederlagt
Såsom Sigvold nu hafver sagt?
Mannen-. Högmäktiga Konung, det är så
förvisst.
Tusen sinom tusen ha sitt lif mist.
Mig tvingar också hunger till döda.
Utan du mig gifver föda.
Kvinnan: Gif mig ett stycke bröd, dertill
en sill,
Käre herre och konung mild!
I sju dvgn hafver jag icke ätit bröd.
Får jag ej mat måste jag dö.
Kungen: Sigvold hjälp kvinnan upp, gif
bådom mat.
Sätt för dem ett stort skinkefat.
Sigvold: Gå hädan i salen båda två,
I skolen bröd och dricka lå.
(Bönderna ut).
Bill och Bob.
amuel Wood, en af de raskaste och
djärfvaste bland Londons
eldsläcknings-manskap, räddade nära hundrade
människolif vid eldsvådor. Ilan hade en trogen
kamrat i hunden Bill, kring hvars hals
invånarne i Whitechapel läto sätta ett
silfver-halsband som ett erkännande af de värderika
tjänster ban hade uträttat under de nio år
han fylde den viktiga tjänsten som
eldsläckningsbrigadens hund.
Bill måste, liksom hans herre och
husbonde vara mycket värksam och på sin post
bela natten och sof därför om dagarne
bredvid sin herres bädd. Han sprang aldrig ut,
förr än tiden närmade sig för dem begge
att gå till stationen. Bill tillät ej heller
sin husbonde att sofva för länge och
försummade aldrig att väcka honom, i så god
tid, att de skulle väl hinna till stationen.
Huru hunden viste tiden var oförklarligt,
men ban hade reda på den lika fullt.
När brandstegen kl. 9 på aftonen fördes ut
från Whitechapels kyrkogård, var Bill på
sin post. Då alarm gjordes för en utbruten
eldsvåda, började Bill att ursinnigt skälla
ehuru ban annars var mycket lugn. Wood
behöfde ej använda signalhornet, ty alla
konstaplar i närheten kände Bills skall och de
kommo därför genast för att biträda vid
stegens utförande.
Om alarm skedde sim t på natten, så att
endast få personer funnos på gatonia,
skyndade Bill till närmaste förfriskniugsställe,
stötte upp dörrarne och gaf genom sitt
välkända skall liksom en tillsägelse: „Kom och
hjälp oss, go’ herrar! Skynda och hjälp oss !„
Bill behöfvde ej skälla förgäfves; hans
uppmaning åtlyddes med nöje.
Under mörka nätter, då lantärna måste
tändas, tog Bill den i munnen och sprang
före sin husbonde som förridare. Så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
