Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
NYA TROLLSLÅNDAN.
N:o 13
Sedan vi eu stund sprungit vid elfstranden ]
härmed, skulle frågan afgöras, hvarför vi
satte oss ned under de höga tallarna för att1
rådslå. Nils var i vår tanke den, af hvilken
de roligaste och klokaste förslagen kunde
framställas, hvarför hau oåterkalleligen var
ordförande i den lilla rådsförsarnlingen. Ilan
insåg också vikten af att icke svika våra
förhoppningar och vårt förtroende, hvarför han
började rifva sig bakom öronen, och däraf
sågo vi tydligt, att han ansträngde sitt
hufvud för att uppfinna någonting „roligt".
Snart blefvo hans anletsdrag ljusa och glada.
Pä hans ansikte stod liksom skrifvet: „jag
har funnit det."
Vi frågade genast, hvad det var Nils
hittat på, och han svarade:
— En jaktfärd ut i skogen. —
— Antages —, var vårt enkla svar och
orubbliga beslut.
Våra pilbössor blefvo nu framtagna och
försedda med nya sprättbågar af enbuskens
ved; ty alt skulle i dag vara bastant gjordt.
Våra vapen voro heller icke att förakta: ty
vi hade genom trägen öfning och
målskjutning på väggar och andra föremål vunnit
icke så ringa säkerhet i pilskjutning.
Vi satte oss sedan ned för att tillverka
pilar. Emedan vår jaktfärd skulle blifva
storartad, behöfde vi hafva godt förråd af
pilar; ty det var icke alltid säkert, att vi
funno igen dem, vi afskjutit.
Men plötsligen blef Nils, som annars
brukade vara själfva munterheten, tyst och
bedröfvad. Ett molu steg upp på hans panna,
och vi förstodo genast, att någon obehaglig
tanke beredde honom sorg Denna tid ser
man bättre än någonsin, hvad det är som
försiggår i kamraternas inre, och man döljer
icke heller sina känslor då
— Hvad iir det, Nils? — ropade vi.
— Jo, — förklarade Nils, — vi borde
hafva en hund, liksom riktiga skyttar bruka
hafva, och någon sådan finns ej här. —
Knifvarna hvilade en stund, och
rådplägningen var i full gång. Jonas föreslog till
och med, att vi skulle uppgifva den stora
jakten och i stället skära näfver af björkarna
och försöka oss med att göra „kuntar’’ och
näfverskor. Ilan var från finnskogen, den
trofaste Jonas, och alltid var det lian, som
hade omsorg om det, som var nyttigt.
— Kasseras, — var dock vårt enstämmiga
beslut.
Allt var på väg att upplösas, och dagens
nyss så sköna nöje tyktes komma att blifva
endast en hägring. I)å kom en af husets
fyrbenta medlemmar, husets gråa katt,
spatserande förbi oss. En Ödesdiger tanke
uppsteg med ens hos Nils, och lians ögon
lyste af glädje. Han hade icke synnerligen
omfattande kunskaper i zoologien, men det
visste ban, att katten icke stod i fredligt
förhållande till åtskilliga af de lefvande
varelserna; ty han hade sett houoni klättra
upp under hustaket och därifrån nedkasta
svalungame. Och Nils gaf oss sitt
hedersord på, att ingen anuan än katten slitit de
ömmaste band i kråkornas bo där uppe i
tallen Med stöd af allt detta ansågo vi,
att för vårt behof kommo hund och katt på
ett ut; ty de ville bägge hafva rof, ehuru de
icke inbördes voro goda vänner.
— Hvad säga ni om att taga katten med?
— frågade Nils.
Meningarna blefvo nu delade; ty gamla
mormor skulle för intet i världen velat släppa
bort katten på sådana äfventyr. Hon
förmanade oss ju ständigt att aldrig plåga
något djur, och hou, deu älskliga gumman, som
gick och hjälpte upp tordytiarna, när de
fallit omkull på landsvägen, skulle säkert hafva
satt sig emot vår jaktfärd.
En bandrem fästes emellertid omkring
halsen på katten, och ehuru han kastade
frågande och bedjande blickar på oss, fördes
ban i största hemlighet med till skogen.
Det var redan middag, när vår färd i
skogen började. I)et doftade så skönt där,
under grenarne var det svalt och godt, oeh
stoltare och morskare voro icke Engelbrekts
dalkarlar, när de, beväpnade ined pilar och
armborst, drogo ut, i kriget, än vi nu voro.
Vi tykte, att intet i världen skulle kunna
stå oss emot; fickorna voro ju fulla med
pilar och enbågarna starka och spänstiga.
Ilade själfva skogens kung, björnen, kommit
emot oss. skulle vi icke blinka, tykte vi
Det gällde nu att se efter rof. Vi behöfde
icke söka länge ty vi hörde skogens fåglar
rundt omkring oss I den höga granen,
livars kvistar pryddes af väldig skägglaf,
satt en trast och sjöng sin vackra sång, och
han sjöng så härligt att våra pilbössor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
