Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 13
ILLTjSTHEUAD TIDNING FÖn DNGDOM OCIT BAUN.
101
höjts till hans fördärf, sänktes igen. Och
när vi lyssnade, tyktc vi att han sjöng:
„Barn, barn, barn I
Skjut icke hit, skjut icke hit I
Pileskytt!
Skjut icke hit, skjut icke hit!"
Vi blefvo vemodigt stämda, när vi hörde
honom sjunga så, och vi gingo vidare. Där
nere i alarna hoppade en mängd muntra
talgoxar hit och dit på kvistarna. De voro
så hjärtans trefliga, men de sjöngo intet
varnande ord för oss och därför föllo snart
våra pilar ned ibland dem. Fåglarna kommo
emellertid undan med blotta förskräckelsen.
Katten, som fortfarande var med, uttrvkte
emellanåt sin längtan efter friheten, och
Jonas måste bära honom, hvarvid hans händer
fingo göra bekantskap med kattens hvassa
klor.
— Nu skola vi in i skogen och skjuta
någon större fågel, — utropade Nils och
tillade, att katten utan tvifvel behöfde hafva
något till lifs.
Vår ärelystnad uppväktes än ytterligare
af dessa ord, och färden fortsattes under de
höga furorna. Våra fickor plockade vi
öf-verfulla med sköna hjortron, hvilka växte på
mossen, och dessa utgjorde hela vårt
matförråd
Ifrigt spejande gingo vi omkring i trakten,
men de hjärpar och skrikor, hvilka vi
upp-täkte, voro nog enfaldiga att vara rädda
för oss.
Solen hade nu sänkt sig ned till
skogstopparna, hvilka voro liksom förgyllda af
hennes strålar. Vi stannade och beslöto att
tåga hem, ehuru vi icke lyckats skjuta en
enda fågel. Ack, jag minnes ännu, huru
skön kvällen var! Fåglarna sjöngo med
förenade krafter en sång till Gud. som gjort
världen så skön omkring dem. Linnean,
som stod under granen blyg och vacker i
sin hvita skrud, doftade nu skönare än
någonsin. Kvällen skulle dock blifva ganska
bekymmersam för oss.
— Åt hvilket håll är hemmet? —
utropade vi samtidigt med den största oro. Ja,
se det visste ingen af oss. Vi hade
vau-drat utaii att tänka på den saken, och
troligen hade vi blifvit villade däraf, a|t vi
gingo ocli sågo efter fåglar uppe i träden.
Nu blef det sorg, och Nils, som roat oss
genom lustiga infall, satte sig på en sten
och började fälla bittra tårar. Jonas
påminde om, att det varit bättre att sitta
hemma och göra näfverskor än ruka ut för
sådaut elände.
Nyss förut hade ban också omtalat
hårresande berättelser om skogsrån, troll och
sådant mer. Han hade tydligen hört
„berg-hundeu" skälla, ocli han skulle vara så far
lig. Mörka bilder uppstego i vår själ ju
mer solen sjönk ned bland träden och
skymning lade sig öfver jonlen. Vi tyktc, att
de små hvita dufkullorna gräto ined oss,
och stjärnorna, som tindrade ifrån det blå,
voro så sorgsna. Vi började äfven tänka på,
huru bekymrade våra föräldrar skulle vara,
huru mormor, som hvarje kväll, innan vi
somnade, lade sin hand på våra hufvuden
och sade: „Gud vare med eder", skulle
vara bedröfvad. Vi skulle kanske därborta
i skogen förgås. Därtill hade vi också gått
bort olofligt.
„U-u-u, u u-ul" ljöd det nu borta i
bergs-klipporna. Det gick eu kall rysning öfver
våra ryggar, men det var blott en uf vi
hörde. Det. tassade och sprang omkring
oss, och där borta i den tjocka skogen tyktc
vi oss skåda gnistrande ögon. Jonas tröstade
sig dock med, att han hade en fällknif, ocli
i den fanns stål, hvilket skulle skydda
honom mot troll och dylikt.
Men plötsligen steg Nils upp, och bela
hans väseude uttrykte glädje.
— Katten skall visa oss vägen —•
utropade han, och som „misse" var försedd med
ett långt snöre, tog Nils detta i handen, och
lät katten börja sin vandring. Ilan gick
ganska ordentligt,’ och vi kommo snart in
på en gångstig.
— Men om katten nu går vilse —
anmärkte vi. Mon Nils var säker på sin sak,
och vi följde med.
Snart kände vi igen den gångstig, på
hvilken vi vandrade, och nu ’visste vi, hvar
hemmet var.
Ack, huru glada voro vi icke, och gamla
mormor, som ännu af bekymmer öfver oss
gick ute i trädgården, gaf oss gärna
förlåtelse för allt och lade oss på hjärtat att
aldrig plåga de små, oskyldiga fåglarne; „ty
det hade straff med sig", sade hon. Där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
