Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 NYA TIIOLLSLÄNDAN. N:o 24
orörlig. — Hör dn inte, ouppfostrade pojke,
ut på gången. säger jag! — Ocli lian
försökte släpa gossen med sig. Men Nikolai
spjärnade emot ocli skrek: det var inte
jag. som pratade. — Ocli i det han slet sig
lös, slog han magistern öfver armen ocli
sade: ni kan själf vara rätt oförskämd.
Nej, nej! — skreko flera af oss, vi tyktc
det började bli obehagligt. Magistern vände
sig om och gick långsamt tillbaka till
katedern, vi sågo, att ban torkade svetten af sin
panna. Och vi sågo tillika, att ban icke
endast var ond, utan att vi värkligen gjort
honom bedröfvad, och detta gjorde, att hela
klassen plötsligt blef tyst som en graf.
Magistern steg upp i katedern. — Vi skola
fortsätta — sade lian blott, och så
öfversatte ban vidare. Vi sutto stilla och hörde
pä, och han syntes åter blifva lugn, när ban
såg att vi värkligen följde ined.
Men hur oberäkneliga äro icke gossar!
Där var en af oss, som händelsevis råkade
se, att det var en stor buckla på magisterns
hatt, som hängde på knaggen i knuten, och
anstäldes i smyg försök att sikta på den
med några tuggade papperskulor, hvilket
också lyckades. Och när magistern i
detsamma olyckligtvis råkade nysa och såg
mycket generad ut, behöfdes icke mer för att
jaga alla våra goda föresatser på flykten.
Det. gick ett sakta sus af glädje genom
klassen, vi trampade med fötterna ocli trummade
med fingrarna för att riktigt njuta af
stundens frihetsstämning. Magistern knogade sig
genom läxan till nästa dag, och så skulle
förhöret begynna. Andersson, kom fram!
- frånvarande, ljöd svaret.
Berg, kom fram . . . Hvad vill det
säga, afbröt ban sig häpen, då tre pojkar
på en gång trängde sig fram till katedern.
— Hvad vill du? frågade han den bortersta.
— Jag heter Berg, — sade fyren och
knuffade sig fram. — Och du då? Jag heter
Berg, — sade den andra också och stälde
sig redo att förhöras. — Det är två, som
heta Berg — skreko vi skadeglada, ocli
magistern gaf sig till att undersöka journalen.
— Jag menade Berg, 11., — sade han efter
slutad undersökning. — De heta bägge Berg.
H. — ropade vi andra. — Jag önskar för- i
höra Berg. Hans, — sade magistern efter I
förnyad granskning. Berg, Harald, gick och
satte sig, men ännu stodo två kvar vid
katedern Hvad vill du då? — frågade
magistern den, som icke var Berg, Hans. —
Jag heter Andersson. Men du var ju
frånvarande? Nej, det är jag icke — Jag
menar, det blef sagt så Ja, det var inte
jag, som sade det.. — Sätt dig. Berg. lag
upp boken, Andersson. Hela (leuna scen
försiggick under klassens ohejdade
munterhet.
Tyst. och följ med, gossar. — sade
magistern — Vill iiu läsa upp detta på
latin, Andersson. Jaha det var rätt. Vill du
nu vara snäll och öfversätta. — Men så snäll
var icke Andersson, ty ban kunde ingenting.
Nå går det inte? — I sin nöd tog
Andersson sin tillflykt till ett knep. Han stälde
så, att han kom nära en kamrat, lutade sis;
oförmärkt ned mot denne och fick hjälp, så
ban kom framåt några meningar Men snart
kom ban åter fast. och böjde sig mot sin
| sufflör; men i detsamma såg kandidaten upp.
Nej, men Andersson, står du där och
fuskar! Det var uselt. Sätt dig jag vill cj
höra på dig mer. Litet, flat, gick
Andersson till sin plats och försökte skratta, men
kandidaten blef sittande utan att kalla upp
någon ny. Det var uselt — återtog ban.
— det skulle en bra gosse hålla sig för god
till. Det gör mig ondt. — Har ni aldrig
fuskat, ni då? sporde en röst, hvars ägare
skyndade sig att sticka hufvudet ner i sin
bok. Men 1111 bände det otroliga.
Kandidaten blef icke ond Han steg icke ens ned
från katedern för att få tag i den skyldige,
ban blef sittande och svarade lugnt: Jo,
det har jag gjort engång i mitt. lif. När
var det? Ja, det vill jag gärna tala om.
Det blef en förvånande stillhet. Jag
var kring 15 år. Vi hade en
klassföreståndare, soin var mycket sträng, men god var
ban. När någon af oss bar sig dumt ut,
var ban i\j rolig att ha och göra med,
isynnerhet om någon ljög eller fuskade; men
aldrig var det tal om att, klaga för
föräldrar eller rektor. Och var någon snäll och
handlade lätt så kunde ban säga några ord
så vi rodnade af stolthet. Jag kommer ihåg
t. ex. engång, då en gosse var borta från
skolan omkring två veckor, emedan hans
far, som var snickare, blef sjuk och ej hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
