Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
NYA TROLLSLÄNDA!».
N:0 16
Här sänkte Konrad hufvudet ocli såg vill
rådig ut.
— Såg ingen när du reste? — fortfor
frun obevekligt.
— Nej, — kom det litet osäkert.
Alla passagerare voro intresserade, det var
ett minst sagdt angenämt afbrott i den
enformiga resan. När konduktören nästa gång
kom in, fick ban sig historien till lifs.
— Hvems gosse är du? — frågade ban
road.
— Pappas och mammas.
— Hvad heter du?
— Korna Nybar.
— Konrad Nyberg?
— Ja.
— X station?
— Ja.
Vi måste telegrafera, — sade konduktören
raskt och klappade Konrad på axeln. Vid
nästa station afsändes ett telegram:
— ..Konrad på Vasatåget i goda händer".
Hemma hade mamma snart saknat sin
gosse Förgäfves ropade hon: — Konrad,
kom och ätal Ingen sto rätare syntes till.
Hon sökte vid sandhögarna, i vedlidret, i
godsmagasinet. Hon frågade barnen,
stationsfolket — ingen hade fäst sig vid honom.
Utom sig sprang hon till bäcken, som alltid |
varit en anledning till oro — hon ropade
hans nanui och letade. Hennes hjärta
sammanpressades af ångest: Konrad! — intet
svar och intet spår. Hon sprang till brun
nen och tittade ned i det hemska djupet, inen
vattenspegeln återgaf endast hennes egna
bleka drag. Hon såg rysande längs järn
vägskenorna, sökte i rågåkern, på vinden.
Ingen gosse.
Då kom telegrammet. Hon öppnade det
likgiltigt, hvad hade hon tankar för sådant
nu? Men hon uppgaf ett glädjerop: ban lefde,
honom fattades ingenting. Skrämseln och
glädjen sökte utbrott i tårar, stora, varma
tårar af trötthet och tacksamhet.
De andra barnen åto med god aptit, själf
satt lion orörlig med telegrammet i handen.
Snart skulle hennes man komma hem. Ilur
rysligt om hon varit tvungen säga, Konrad
är död, han låg nere i bäcken eller, han
hade fallit i brunnen. Lilla olydiga, kära
gosse! Hon måste småle åt krabaten, som
gaf sig af på egen hand. Det var de nya
byxorna, som frestade, de skulle visas åt
farfar. — Stygge byting! — fars dristighet
upp i dagen — hon smålog igen med
fuktiga ögon.
—–Men för Konrad gick resan
galant. Alla egnade honom en välvillig
uppmärksamhet. Nya resande, som stego in,
blefvo strax bekantgjorda med hans historia
och gåfvo honom pepparkakor. En herre
gaf honom 25 penni, en riktigt blank, att
köpa för i staden.
Och Konrad satt belåten under sin runda
halmhatt och drog fram händerna just jämt
dä något räktes honom. Nu hvisslade
tåget för sista gången och passagerarena
plockade ihop sitt pick och pack.
Hvem tar hand om deiihär? frågade
konduktören och gjorde en handrörelse mot
Konrad
— Jag tar honom, — sade frun som först
anat oråd — min väg ligger ditåt.
En stund efteråt satt Konrad med den
beskedliga frun i en hyrkusk och på det
sättet fick han fri resa ända fram till farfars
port.
Där väkte ban stort uppseende och
historien dryftades .under skämt och allvar.
Farfar skref med aftontåget och bad att få
hålla honom en vecka i staden, och andra
dagen kom svar från pappa och ett paket
kläder.
Konrad fick för säkerhets skull förmaning
att aldrig mer resa af på egen band, och
det lofvade han.
o^o
Från Paul Joachims Hemmet.
(iä,
’i
et är så länge sedan jag sist
medde-(ä^ë; lade er något från Paul Joachims
Hemmet, att ui måhända alldeles glömt bort det.
Men nej, det I ror jag ändå inte.
Vårt kära lilla barnhem står ännu precis
lika så litet som då ni sist hörde därifrån.
Barnens antal har dock vuxit, — där
finnas nu 11. I slutet af maj togo vi emot
en liten G årig Mina T. från Helsinge, hvars
mor alt från barndomen varit idiot och ej
kan tala ordentligt, hvars far ingen vet af
och hvars mormor, som haft vård om bar
net, dog i våras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
