Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 7 ILLUSTRERAD TIDNING KÖR UNGDOM OC1I RARN. 51
sars aptit, hvilken jag med full rätt anser
mig böra tilldela yjtsordet: berömlig.
Ord f. Fröken Ärt blom har ordet.
Kamilla. Jag anser mig också böra
inlägga en reservatiou mot bruket att på dylika
allvarliga möten kasta papperskråkor på folk...
Maune: Ilvasa?
Kjfi (skrattande) Du kastade ju själf.
Kawilla. Det var sant, incn det var
nödvärn.
Ordf. (knackar.) Jag ber, att
herrskapet inte går från ämnet, samt talar i tur
och ordning. Ilerr Fritz har ordet.
Forts.
Kuddan i Hannasdal.
Efter norskan.
C»-"-.
*p5)ngång på min födelsedag — det var
’lüé v’sst> då jag fylde sex år, — stod där
om morgonen en ko vid min säng. Ja, en
ko af trä, och hon var så vacker. Hon hade
vackra, böjda born och var trind och fet
med framstående ben, som korna alltid ha.
Och hon stod icke på en kloss, som
träkud-dor bruka, utan riktigt ordentligt på sina
fyra stadiga ben, så det såg ut, som om hon
gick. Isynnerhet såg det så ut, när jag stälde
henne i gräset, då kunde man tro, att hon
gick där och betade. Den kuddan var min
stolthet och jag beslöt kalla henne / ena.
Alla främmande, som kommo till oss, tykte
om henne, för att hon var så vacker och
välgjord, och jag själf älskade henne högre
för hvar dag som gick.
Hon var ined i alla mina lekar, jag
släpade henne med mig öfveralt, hvar det bara
kunde gå för sig Och när jag ibland icke
tick ha henne med mig, grät jag af sorg
och bedröfvelse. Jag ref stora knippor gräs
och lade framför henne och vatten och
salt-så hon icke skulle bli huugrig under tiden.
Och visst tio gånger var jag och sade henne
farväl och lofvade att iute bli länge borta.
Leua stackare, ja . . . så, så . . . var
inte ledsen . . . jag kommer snart tillbaka.
Men alt efter som tiden gick och Lenas
kringirrande lif fortsattes, förlorade hon små-
ningom sitt vackra utseende. Färgen blef
grumligare, med obestämbara fläckar här
och där. De andra sade att hon var ful
och smutsig, men det kunde jag själf icko
se. Och dessutom äro ju alla kor litet
smutsiga och jag tykte nästan mer 0111 Lena för
det hon inte var finare än värkliga kor. Men
så tappade hon ena hornet — ja, det kunde
också jag se, och jag var förskräckligt
ledsen. Det. limmades på igen flera gånger,
men det ville inte hålla, och så var det en
dag borta. Det. andra hornet gick samma
väg. Men det var inte så farligt, ty nu var
Lena en hornlös ko, det fans mänga sådana
i ladugården. Hon såg visserligen inte så
stolt ut som förr. men det gjorde ingenting,
ty hornlösa kor äro mindre farliga för små
barn, än de, som ha born.
Så lefde då min stackars Leua och jag
framdeles i samma innerliga vänskap som
förut, då hon hade horn. Hon hade sitt
fähus i en liten låda bakom min säng och om
kvällarna mjölkade jag henne. Jag fick af
mamma litet mjölk i min lilla stäfva och så
drucko vi alla tre. mina syskon, Jens och
Marié och jag, Lenas mjölk ur små, små
dockkoppar.
Men så gick ena bakbenet af. Då grät
jag och tykte förfärligt synd om Lena Det
tröstade mig dock, att hon kunde stå lika
käck, fastän hon hade bara tre ben Jug
tykte hon var så rörande tapper och älskade
henne kanske mer än förr Men jag visade
henne inte mer för främmande, ty jag hade
hört dem säga: „Ja, hon har visst varit
utmärkt fin, när hon hade born och fyra ben".
Som om hon icke var vacker ännu, så rund
och fet och blank med ett så vänligt, klokt,
hufvud!
Emellertid gick det alt mera nedåt för
Lena fattig. Om sommaren nästade hon ett
ett ben till, och nu kuiide hon icke slå, om
hon ej stödde sig mot något Och äfven
om hon hade stöd, hände det ofta, att hon
gled ifrån det och ramlade omkull, och
därför låg hon för det mesta.
Men jag höll bara alt mer af henne Jag
mindes hur vacker hon varit och jag såg,
huru snäll och stilla hun var, och hur tåligt
hon bar sin olycka Alltid låg hon där så
from och nöjd, fastän ingen annan än jag
brydde sig om lieune.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
