Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 nta. tiiollslandan. N:o 7
Eijj söndagTgjorde vi eii utfärd
allesamman, ocli jag hade Lena med naturligtvis
Nu, när hon var sjuk, bar jag henne alltid
i förklädet. Vi hade vägkost med oss och
vi åto i en vacker liten dal. som hette
Ilan-nasdal. Jag hade varit där bara en »äng
förr. ty det var ganska långt från staden.
Vi lekte och hade roligt hela eftermiddagen,
pappa och mamma voro också med och lekte
röfvare, och for att Lena skulle vara i ro
under tiden, ty hon tålte icke. riktigt ett
sådant stoj, — hade jag gömt henne i ett litet
rundt, mossigt hål i en gammal björkstubbe
och gifvit henne mycket gräs och syra att
äta under tiden.
Så blef det afton Solen gick röd ned
bakom trädtopparna, skuggorna blefvo alt
längre längs den mjuka gräsmattan, alt var
så stilla och högtidligt, medan vi började
vår hemfärd. Med ens mindes jag Lena. Jag
hade glömt Lena! Jag blef mycket förskräkt
och såg mig om, och då jag fann, att vi
icke hunnit altför långt från Hannasdal, bad
jag att få springa tillbaka och hämta Lena.
- Åh, låt nu det gamla skrället vara där
det är, — sade pappa litet otålig.
Det gamla skrället! Min vackra, älskade
Lena! Jag kunde ej säga ett ord, så kränkt
och bedröfvad kände jag mig, men så sade
mamma, soln såg hur jag var till mods:
— Skynda dig då, så skola vi vänta här.
Jag sprang, men hörde huru de skiattade
bakom mig allesammans Lena stod suiill
och stilla inne i sitt lilla gröna skjul, jag
tog henne i förklädet och sprang tillbaka
Men hela aftonen var jag tyst och nedslagen.
Och det förblef jag länge efteråt ty det kom
svåra tider för Lena. Jens och Marie gjorde
narr af henne bitti och sent och kallade
henne aldrig annat än „det gamla skrället".
Nu kommo de ej längre ihåg. huru ofta vi
druckit hennes mjölk ur de små kopparna.
Kom det andra barn till oss, så skulle de
ständigt draga fram min gamla Lena för att
skratta åt, henne De äldre skrattade o ksà,
när de sågo heune. Och ktiddan stackare
låg där på sidan, svart smutsig, utan born,
utan öron, uied bara två ben
Den smälek Lena tick lida, kunde jag icke
stå ut med i längden. Och en vacker
höstdag, då de röda och gula lofven stilla
fladdrade ned från träden, tog jag benuo i för-
klädet och gick hemifrån strax efter middag.
Jag gick utom staden rich den långa vägen
ända till Hannasdal. Där uppsökte jag det
lilla gröna hålet, i björkstammen, där
kud-dan hade stått, den vackra sommarsöndagen,
och där lade jag henne i den mjuka fuktiga
mossan. Gräs fick hon i ymnighet och ett
litet bleckmått uied vatten ocli salt på eu
sten. Jag grät bittert öfver henne, och det
smutsiga hufvudet, som engång hade burit
sä stolta horn, det kyste jag om och om
igen. Ocli så gick jag allena hein.
Hela den hösten besökte jag Lena, när
vädret var vackert. I timtal sutto vi hos
hvarandra i den lilla höstgula dalen under
de gamla träden. Aldrig var där en
människa. Lena och jag, vi voro allena. Och
vi gingo och samlade mossa och gräs till
vinterförråd åt henne och hasselnötter åt
mig. Och ingen visste, hur roligt vi hade
det tillsammans därute.
Men då det blef vinter, med storm och
snö och köld, kunde jag ej gå den långa
vägen till llarmasdal. Jag längtade efter
Lena och tänkte på att hon visst också
längtade efter 111ig, fastän hon hade det lugut
och varmt i sin mossiga stuga. Första vackra
dag traskade jag dit ut Men hur alt var
förändradt! Snön låg djup och mjuk, icke
eu fot hade satt sitt spår i den; den täkte
alla stenar och fördjupningar och smög sig
högt upp kring trädstammarna. Jag sökte
och letade, jag ropade med ångest Lenas
namn och sökte på nytt. Men jag fann aldrig
mera det lilla gröna hålet i björkstammen,
där min kudda stod ocli väntade på mig.
»Sidensvansarna" i Amerika.
åji ett bref till en af Sländans vänner från
en i Californien bosatt norsk dam
skrifves : l»Jug blef sä glad att, återfinna
Sidensvansarna i Sländan. Skulle någon af dess
unga "medlemmar framdeles konnua till vår
gyllene stat, California,*så skulle det vara
ett nöje for^oss att föra honom eller henne
att bese alla sevärda platser."
Hvem vet. om ej någon af de raska
ungdomarna följer vinken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
