Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N".0 9 im.llsthkhad tipnin0 fön oronom och babn. 69
spelade en marsch pl Spireas bröllop! Men
tyst . . . hvad är det nu för en sång? . .
Jo, det är . . . „min röda ros, min unga
knopp" .... hvad heter den nu igen?
Förkyl dig inte, Kamilla, — hviskade
Effi moderligt och hämtade en sjal. Dörren
gick upp och tanterna kommo intassande i
nattmössor och tofflor och leende ansikten
— Men, kära hum, liar du inte tändt
ljus? De veta ju ej annars, att du hört dem.
Ack, det var sant, det hade jag
alldeles glömt. Ljus, ljus, hvar äro stickorna ...
aseh . . . jag hittar dem inte . . .
— Låt mig söka och gå du och hör på
sången, - sade Elli, som tykte att Kamilla
ej visade tillräckligt intresse för den vackra
sången. I lon tände ett ljus, stälde det i
fönstret bakom gardinen, hämtade ett pur
strumpor åt Kamilla, och de fyra
åhörarin-norua sutto nu alldeles tysta och lyssnade
till de triska unga rösterna där ute på gatan.
Den ena sången atlöste den andra, alla gingo
oklanderligt, med lif och lust. Några
fönsterluckor hade öppnats i huson niist intill,
och ett par sena nattvandrare stodo på
afstånd och lyssnade. Sedan Suoinis sång
sjungits, höjdes ett trefaldigt hurrahl och
mössorna svängdes till afsked.
— Nu gå de redan! — sade Kamilla med
saknad i rösten. — Hvad de voro snälla.
Hvilka måntro var det? .lag kunde ej känua
någon annan än våra gossar.
Det kan väl vara detsamma, —
smålog tant Dika. — Gå nu och lägg er,
flickor, och dröm 0111 den vackra serenaden
Jag hoppas ingen af våra grannar skall vara
förtörnad öfver sin störda nattro.
— Jag tycker serenader äro oförståndiga,
— inföll tant Dea, — Att stå och sjunga i
den råa nattluften! Undrar just, livad
gossarna hade på sig.
Kamilla stod drömmande vid fönstret.
Tonerna af hennes älsklingssånger vibrerade
ännu i luften omkring henne och gjorde
henne vek. Hvad det var skönt att vakna
vid sång! — sade hon till hälften vid sig
själf.
— Det gjorde du visst inte, — skrattade
Elfi, — jag fick ruska dig rätt grundligt
och till och med gifva dig en liten Iuggis.
— Se så, laga er i säng nu, — förmanade
tanterna ocli försvunno bakom dörren.
Kamilla och Elli släkte ljuset och gingo
att uppsöka sina afbrutna drömmar. Men
innan de hunnit somna, öppnades dörren ännu
en gång och tant Dika kom fram till Kärn
ilias säng, böjde sig öfver henne och hviskade
hjärtligt: jag ville bara gratulera dig, min
älskade Hicka. Gud välsigne dina 17 år!
Födelsedagen.
Det. var hardt när, att bägge flickorna
försofvit sig mista morgon. Tant Dika hade
redan ett. par gånger knackat på dörren,
och då de kl ’/» öfver 7 ännu ej hördas af,
gick hon in, drog upp gardinen och lät solen,
som lurat där utanför, strömma iu och kyssa
de fyra sömniga ögonen vakna.
— Jag skulle gärna gett dig en lofdag
till födelsedagsgåfva, — sade tant Dika —
Men efter jag nil ej kan det, så måste ni
skynda er, om ni ej skola komma för sent
till skolan.
Är jag värkligen 17 år i dag? —
gäspade Kamilla och begynte kläda sig i sakta
mak. — Jag tycker jag ser ut som en riktig
barnunge ännu.
l)u inbillar dig väl ej, att du är stor,
fastän du fylt sjutton år? Tant Dika
biu-kar ju säga, att förståndet ej kommer med
de långa kjolarna. Tänker du nu låta ditt
hår växa och skaffa dig långa kjolar för att
du är sjutton ar V
Och Élfi väntade på svaret med kängan i
ena handen och strumpan i den andra.
— Jag får nu se, — sade Kamilla
fundersamt. — Flickorna på min klass tycka
att långt liftr skulle klä’ mig och säga, att
korta kjolar äro alldeles ur modet.
Pyh! hvisslade Effi föraktligt. — Om
du bryr dig om livad dina sjåpiga kamrater
siiga, sä har du sannerligen inte ännu
förstånd för 17 penni. Jag tänker aldrig ha
långt hår, som andra ryska präster och
aldrig längre kjolar äu så här.
Och Elli visade omständligt kjolens längd
ett stycke ofvanom vristen.
— Nå ja, inte vet jag ju häller, oui jag
vill ha så läng kjol, att den släpar . . .
— Usch! utbrast IClfi ur hjärtats djup.
Flickor, flickor! — trummade tant Dika
på dörren. Och nu gick päklädningen med
fart och kammarna flögo genom de lurfviga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
