Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, det iir det värsta hon vet. — Morsa
lindé ej talat om, ott hon blef bortvisad från
skolan.
Syne tackade. Ilon hade redan fått en
riktig abcbok med tuppen uti,
Mor, sade Morsa, låt mig i morgon få
valla rusthållarens kor!
Mor hade ingenting deremot, om Morsa
kunde hemta åt mor en lång väf till
lakan-lärft.
Och Morsa sade åt Sveru: det vore något
att få, soin Syne, önska oss allt hvad vi
vilja! Ja, sade Sveru, jag kommer mt d.
Andra morgonen gingo Morsa och Sveru i
vall med rustliällareus boskap. De hade
försett sig med god vägkost och varma kläder.
Korna drefvos ined käpprapp till ängen, som
äter var vissnad och gul, och när de fåtts
inom gärdet, satte sig Sveru och Morsa att
äta frukost vid Synes förstörda gård.
Stubben stod qvar, grå, gammal och tyst,
Barnen betraktade honotn nyfiket: var det möj
ligt, att ett. sådant uselt träbeläte gaf allt
hvad man begärde af honom? De ville
försöka.
Stubbstackare, sade Morsa, skicka åt
uiig ett perlband!
— Skicka åt mig en bössa! befalde Sveru.
Jag vill vara den grannaste i kyrkan, till-
lade Morsa.
Jag vill skjuta alla lärkor och ekorrar
här i skogen, förklarade Sveru.
— Stubben stod tyst, som förut, inen om
Syne varit der, hade hon kanske märkt, att
hans skägg rörde sig, som om han dragit
på munnen. Icke kunde han ju tala till dem,
som icke förstodo honom.
Då blef Sveru förargad. — Jaså, lyder du
intet? Jag skall lära dig lyda, gamla
förtorkade kråkskrämma! — Hvarpå Sveru gaf
stubben ett så duktigt rapp med sin käpp,
att stubben ramlade kull.
— Hvad har du gjort? klagade Morsa.
Nu blir han ledsen på oss och gifver oss
inga gåfvor. — Hvarpå hon ställde stubben
åter att stå och strök smör på hans mun
för att blidka hans vrede.
Nå, stubbe, sade Sveru hotande, vill
du uu ge mig en bössa, annars täuder jag
eld på dig. Jag har tändstickor i tickan.
— Det låter du bli! skrek Morsa.
— Kantänka! skrattade Sveru och
framtog en tändsticka Får jag, eller får jag
intet en bössa?
Stubben teg. Morsa ville rycka bort
tändstickan, men fick en knuff och ramlade
utför backen. — Jaså, jag lär ingen bössa!
ropade Sveru. Jag skall lära dig lyda, gamla
skrälle!
Hvarpå han höll den brinnande
tändstickan under stubbens langa skägg. Skägget
var torrt och eldfängdt som krut, det
fra-satlc upp och snart stod hela stubben i
lågor. Blåsten var genast färdig, det kan man
tänka: hvem känner ej vårvinden? 1 Hera
veckor hade han redan sopat ängen och
torkat skogen. Nu fick ban arbete, spände ut
sina lungor och pustade friskt på lågorna.
Från stubben flögo de qvickt till mossan,
från mossan till ljuugen, från ljungen till
enrisbuskarna, från dem till granarna och så
vidare ut i skogen till furor och björkar;
huj, det blef en brasa! Snart stod hela den
stora skogen i eld och rök, blåsten dansade
polska med lågorna och kastade dem öfver
gärdet i de torra lofven pä ängen. Oxen,
korna, kalfvarua togo till flykten med
svansen i vädret, men vargarna hade sett dem
och sågo ej mer den fruktansvärda stubben
i skogsbacken. Då kan man tro, att
vargarna ej försummade ett så godt tillfälle.
Stackars beskedliga kor och kalfvar, jag näns
intet tala om huru det gick med dem!
Morsa kom springande hem och berättade
olyckan. Oxen koin bülande efter henne:
ban var den enda fyrfota, som lyckats rädda
sig. Hela byn kom i rörelse, allt folk
skyndade ut till skogen att släcka. Hvad skulle
de uträtta! Hela skogen var glöd, och
än-gen var aska. Af Sveru hittades ena
stöfveln. Stubben hade fallit öfver honom och
tändt eld på hans kläder. Naturmakterna
skall man aldrig reta.
Skräddaren kuude tacka sin lycka, att
rusthållaren uöjde sig med lians nya häst
som ersättning för kor och kalfvar. Men
det finns intet ondt, som ej för något godt
med sig. Priska blef från deu dagen en
annan menniska. Hon kuude ej glömma, att
hou skickat barnen i olyckan för att de
skulle hemta åt henne en låug väf lakanlärft.
Äfven Morsa blef nu en snäll flicka Hon
och Kinu och Syue blefvo snart goda vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
