Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 18 & 14
im.ttstrkral) tipnino för ttnodom OCH barn.
99
oerfarenhet ocli villighet, ocli lassade på
henne alla husets göromål. Herrn i huset,
den fullvuxna sonen och dottern följde
exemplet och Louisa blef, från att vara „blott
en vän och hjälp i huset", som frun
försäk-rat, hela familjens trälinna. Louisa
uthärdade i början tned gladt mod alla
vedervärdigbeter, men då slutligen ungherrn en dag
under en ström af skällsord kastade sina
våta, leriga stöHar i ansiktet på henne,
förebrående henne att ej ha rengjort dem, brast
hennes tålamod, och hon lämnade sin plats.
Ilon tog sig tjänst i ett annat hus, där
hon behandlades bättre. På lediga stunder
brukade hon nedskrifva små infall och
berättelser, hvilka under hennes arbete runnö
henne i hågen År 1855 utgaf hon en liten
samling af dem. benämnd ,.Fe’sagor" De
väkte en viss uppmärksamhet, och Louisa
begynte med allvar tänka på att egna sig
åt literaturen. Hon var en tid guvernant
och därefter sällskapsdam, hvarunder hon
Iick tid att förkofra sina egna, temligen
bristfälliga kunskaper. Ty, ehuru de amerikan
ska flickorna alltid fått en jämförelsevis
grundlig uppfostran, lämnade dock
flickskolorna på den tiden mycket öfrigt att önska.
Louisa blef småningom medarbeterska i
Hera tidskrifter och hennes namn blef kändt.
Men då inbördes kriget, utbröt på 18’iO-talet,
drog hennes varma hjärta henne
oemotståndligt till hospitalen) a. Mon tog anställning
som sjuksköterska och blef en anlitad och
eftersökt sådan. 1S63 utgaf hon en samling
,,Skizzer från hospitalet", i hvilka hon
skildrade sina erfarenheter vid sjukbäddarna.
Efter krigets slut egnade hon sig uteslutande
åt literära sysselsättningar och det var soin
om krigets fasor blifvit ett slags elddop för
henne, ur hvilket hon utgick kraftigare,
varmare, med klarare blick på lifvet. Sedan
dess gjorde bon stora framsteg som
författarinna, i synnerhet efter det lion begynt
mera uteslutande egna sig åt
ungdomslitera-turen.
Hvem af Sliindans läsare har ej läst de
bekanta gula böckerna med röda ryggar (»ch
där gjort bekantskap med Hanna, Amy,
Margret och Betty, med Lanrie Lawrence,
med Christie, som gick ut i världen att
förtjäna sitt bröd, — med gossarna i
Plumfi-elds skola och med en bel hop annan glad
ungdom i ,.Flickornas påhitt". „Nàgot för
mina gossar" in. fl. Louisa Alcott lyckades
så väl i s ina ungdomsskildringar, emedan
till hennes rika och mångskiftande
lifserfa-renhet sällade sig en obegränsad kärlek till
och ett brinnande intresse för ungdomen,
dess fel och förtjänster, sysselsättningar,
förhoppningar och sorger.
På sin ålderdom slog hon sig ned nära
Boston på landet, där hon skapade sig ett
förtjusande hem med blommor, böcker och
minnen från de många resor hon som yngre
gjort i Europa och äfven i sitt hemland.
Hon var personligen bekant med många af
Amerikas mest framstående män och kvinnor
och stod i nära förhållande till flera af dem.
Vaken, liflig och med varmt deltagande för
allting stort och ädelt i lifvet, egde hon
vidsträkt inflytande öfver sin omgifning. Det
var en sorg för många, dä hon i början af
år 1891 efter en kortare sjukdom, afled, och
främst saknas hon af sitt lands, ja, af de
Hesta länders ungdom.
En fisketur.
(Forts.)
§la och jag voro glada att komma från
farbror en stund, hvarför vi icke dröjde
med atfärdcn. Ola tog båfven och satte den
tvärs öfver bäcken, och så jagade Anders
och småfiskarna uti den. Det fans mycket
af den sorten i bäcken, och snart hade vi
flera hundrade sådana småfiskar. Då vi
kommo, åter, möttes vi af farbror. Han var
beläten med oss, och nu fingo vi slå oss
ner i gräset och påsätta några hundrade af
de daggmaskar, vi hade med hemifrån, och
så genast ut på sjön. Farbror lade ut
refven, Lill Anders och jag lämnade honom
krokarna påsatta med ömsom småfisk,
ömsom daggmask, men huru vi än beflitade oss
om att vara raska, fide farbror emellanåt,
vänta, och då fingo vi genast höra den
vanliga visan: Till sjös skulle ni — etc.
Det var helmörkt, då vi slutat lägga ut
refven och kommo i land. Alla refkrokar
voro dock utlagda. Nu fingo vi krypa in på
loggolfvet och lägga oss. Detta var betäkt
med ett alnstjokt lager af halftorkadt rönn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
