Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
nya tiiollsländan.
N:o 13 & 14
ocli asplöf. Flöjt kröp intill mig, sa att det
blef varmt. Hade icke farbror snarkat skulle
jag sofvit godt, men nu var jag vaken litet
emellan.
Tröttheten blef dock slutligen
öfverväldigande, och jag vaknade ej förr än farbror
ruskade mig. — Upp med dig, sä får du
varm mjölk, innan vi ro ut. Jag blef glad
öfver att få följa med, då refven vitjades.
Så snart vi fingo fatt refven, sken farbrors
ansikte upp, i det ban tillsade Olof att. fara
varsamt, ty det var fisk helt nära, ocb nu
slungade ban upp en vacker abborre. —
Tag hit en krok med mask på — tillsade
ban mig — och tag hit alla maskarna. Han
började „stryka" refven, d. v. s. ban tog
icke upp den, utan vitjade den, och så lades
den åter i vattnet. Så snart ett bete var
skadadt eller borta, skulle jag fermt förse
kroken med ett nytt, och så färdades vi
framåt. Vi fångade mest abborrar, men
äfven ett par gäddor och så en stor ål. Med
den kämpade farbror länge, innan ban fick
honom i båten, men då var ban nöjd. Det
stannade icke därvid, ty då vi slutat vårt
arbete, hade vi fi stora ålar, utom ett
betydligt antal gäddor och abborrar.
Det var ett fiske hvaröfver ban kunde
vara stolt. Ehuru ban hört att sjön var
fiskrik, hade ban dock ej väntat sig ett
sådant resultat. Vårt arbete med refven
slutade vid pass kl. 10 f. ni. och då refven nu
var i ordning för kommande natt, fick jag
vara fri.
Jätten.
(För Trolls!9»dan ar II. lmlebe»ou.-„stcr")
^{rätten låg och tog sig en liten lur — eller
rättare, man trodde att han gjoide det,
men ban sof bara med det ena ögat. Bäst
det var, så vände ban på sig och brummade:
„Nej, jag ligger inte bra, här är alldeles för
trångt?" Och så strök ban med ena handen
öfver tufvorna, så att grässtråen böjde sig
— fast nej, det var inte grässtiån, utan det
var skogens höga furor, hvilka för honom
voro som strån, ty de föllo omkull eller lyk
tes upp med roten för det där krafttaget,
och lågo nu som nyslaget hö på eu äng.
Och så ligger jag också för hårdt,
tillade jätten och gräfde med sina långa
fingrar upp jorden omkring sig, så att myllan
blef lös och mjuk. Nu tykte ban, att det
blef bättre, ocb vände sig på det andra örat
och tog sig en blund igen med det andra
ögat. Men när människorna kommo till
stället, kände de inte igen platsen, ty där det
förut varit en stor skog, där var nu
slättland och uppodlad mark.
— Det har jätten gjort, — sade de. När
jätten nästa gång vaknade, kände han sig
törstig. Då fick ban ögonen på en skål
vatten i närheten fast eljest så kallade
människorna den för en stor sjö; och så lade
ban sig på magen och drack några drag,
till dess ban blef belåten.
Men när människorna kommo dit, blefvo
de häpna öfver att halfva sjön var borta, så
att det bara var vatten kvar på bottnen af
den. Det är jättens värk, — utropade de då
återigen. — Jo jo men, ä’ det så!
mumlade jätten. Och för att hålla sig
skadeslösa, plöjde de upp de toma strändenia.
Men när de sedan blefvo bekymrade öfver
hur de skulle komma fram med sina båtar,
tog jätten och repade med fingret i jorden,
så att det blef en djup fåra, som vattnet
rann in uti, och då kunde deras båtar segla
en mycket genare väg ut i nästa sjö.
Men nu kunna inte vi komma till hvarandra!
klagade de, som bodde på hvarsin sida
oin kanalen,
„IIvad ni ä’ för ena småbarn, som
alllid ska’ ha uågonting att gnälla för! — sade
jätten; och så tog ban en stenflisa och
kastade tvärs öfver vattenfåran, så att de kunde
gä öfver fråu den ena sidan till den andra,
utan att vattnet stängdes, — och så var den
saken hjälpt.
Då jätten nästa gång vaknade, ville ban
gå ocli skalk sig någonting att äta; men då
stod där ett bärg i vägen för honom, lian
fann det altför besvärligt att. klifva öfver
det, därför tog ban istället sin hammare ur
bältet ocb slog till ett slag så att bärget
s]irack midt itu och lämnade en så bred
rämna öppen, att jätten möjligtvis kunde få
sina ben igenom. Men människorna kunde
få långa täg med vagnar och gods genom
deu, så alt de voro denna gång mycket
nöjda med jälteus framfart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
