Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 13 & 14
illustrerad tidning
föh ungdom och barn.
101
Nil gick jätten och såg sig omkring, hvad
han skulle kunna Hunn att stilla sin hunger
med, och dä fick han syn på nlgra gröna
kullar, suin sågo så friska och lockande ut.
lian tog upp knifven och skar sig ett stycke
här och en skifva där, just som om han
skurit i en brödkaka eller ett äpple. Och
tomrummet fylde han sedan ined eu baud
full småstenar.
När människorna fingo se det, yttrade de
först sin saknad öfver att det vackra
landskapet blifvit så förstördt, och sade: — Se,
hur jätten nu farit fram! — Men sedan
sökte de att göra sig till nytta äfven detta,
och bygde sig städer af de stenrösen,
jätten lagt dit; och sedan tykte de att trakten
blef lika bra igen.
Du uppslukar väl oss ined, endera
dagen! — sade de dock något misstroget till
jätten.
— Ja, nog kan det hända, edra myror!
svarade jätten, — ni, som alltid äro
framme och draga nytta för edra myrstackar
af hvad jag tar mig till
Och de gingo inte häller alldeles säkra;
ty jätten tykte ej att det var så noga om
han råkade trampa på en hop af ile där
^myrorna" emellanåt, eller om han slog ihjäl
en svärm, när han tykte att de surrade som
invgg omkring honom.
Därför beslöto människorna att hålla sig
litet tystare i jättens närhet, sä att han
inte skulle vakna. Men dä tog jätten en
hop länga spindeltrådar och baud ena ändan
af dessa kring sitt cua öra, men den andra
fäste lian pä flera ställen rundt omkring;
och då hörde ban hvad människorna sade,
och visste hvad de togo sig för, så att de
inte kuude ofreda honom, om de föllo på
en sådan tanke.
Ja, ban var uudeiiig, den där jätten; men
människorna tykte om honom, sedan de
blifvit vana vid hans omstörtningar. Ty när
jätten gick framåt, så gick hela världen
framåt, tykte de, och de bemödade sig att
själfva hinua med
Men det fans några gamla gubbar och
gummor och några barn, hvilka inte riktigt
tykte om alt finna eu plats, soln eu gång
varit dem kär. alldeles förvandlad, då de
kommo dit tillbaka, så att de inte kände
igen den; därför sade de till jätten:
— Du iir ändå en bra bråksam gubbe!
— Jag är ingen gubbe, — sade jätten,
utan jag är ständigt ung, fastän jag funnits
till i alla tider. Jag har bara något
annorlunda utseende den ena tiden iin den andra.
— Nå. hur skola vi då kalla dig, du, som
inte kan låta någonting vara i fred? sade de,
litet misslynta. Hvad är ditt namn?
Man kallar mig Kultur, — svarade
jätten.
HH«Hh
Stockflötning.
fu var det sista våren gossarne fingo
tillbringa på landet. Nästa höst skulle
de alla tre resa in till skolan i staden.
Roligt hade de haft under alla årstider,
huru det sedan skulle blifva, det fick
framtiden utvisa. Meu nu skulle man också
taga ut alt hvad man kunde af landtlifvet.
I dag var det stockflötning.
Det var det vackraste väder man kunde
önska sig. Luften var varm, och himlen
klar, fåglarne jublade och björkknopparne
svälfde, inom några dagar skulle de
förvandlas till doftande ljusgröna mössöron.
Klockan 1 på morgonen vandrade gossarne
till stockflötningsplatsen i sällskap med pappa
och K) till 15 karlar och pojkar. Alla, utom
pappa, voro försedda med starka båtshakar
och klädda i höga, välsmorda valtenstöflar,
utoin lilla Ahola Kalle, som trafvade barfota
öfver stenar och stubbar, lika säkert och
bekvämt som på ett parkettgolf.
Stockarna lågo i Wähälampi, eu lite
vacker skogssjö omgifven af björkskog
Härifrån flotladcs de genom en å till
Lappajärvi, vid hvars strand gossarnes hein var
beläget.
Det var samma å där gossarne under en
skidfärd tagit sig ett kallt bad. I’å siua
ställen var den stenig och strid, där hade
man bygt rännor. På andra ställen gick
den i hundrade bukter, där gälde det att
pr.ssa på och i tid gifva stockarna den rätta
svängen, så de ej tornade mot stranden.
De vanaste och flinkaste karlarne stäldes
vid rännorna och de svåraste platserna. Där
ån flöt rak och lugn placerades pojkarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
