Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15 & I »i
illustrerad tihxinfj för hhodoh ocii uarn.
117
icke behålla en annans egendom: lians
ankomst måste anmälas till den, soin fått i
uppdrag att. hafva honom oin hand under
sommaren.
Och så reste herrn i huset ett par dagar
därefter med Cajus till staden — trots
barnens alla protester och böner om att få
behålla honom — för att öfverlämna honom i
vederbörandes händer.
Cajus, soin troligen icke anade, hvad resan
gälde, var i afskedets ögonblick full af
stormande fröjd. I lan hoppade gång på gång
upp på den rcsklädde husfadern och slickade
honom i ansiktet; han hoppade upp på och
omkring de nedstämda barnen, så att de till
slut skrattande tumlade om hvarandra;
han hoppade i lekfull glädtighet öfver den
lilla vresiga Prippa, som dock med ett
ilsket bjäbbande motsatte sig denna opassande
lek — och han hoppade slutligen gladt
skällande framför hästen och visade på alla sätt
en lycklig hunds glädje öfver att få följa
med bort.
Och under bela vägen till staden följde
ban åkdonet belt ordentligt om man
undantager några suiå utflykter, soin han tillät
sig på de närmast liggande åkrarna, där
han än skrämde upp en liten lärka, än spraug
skällande efter en tungt flaxande kråka.
Men då de resande kommit inom stadens
område, blef det svårare att hålla reda på
Cajus; ban hade där så många bekanta att
hälsa på: — än var det en student, för
hvilken han skulle stanna och vifta en stund
på svansen, än var det en hund. med
hvilken han utbytte en vänskaplig och förtrolig
hälsning. Och så kommo andra hundar, vid
hvilkas åsyn han morrande borstade sig och
visade sig färdig till strid, och så kommo
bryggur- och bondvagnar, hvilka han
skällande måste följa ett stycke. Och alt det
där gjorde det rätt besvärligt att fä Cajus
med till ort och ställe, d, v. s. till den
vikarierande husbonden.
När de ändtligen iinlände till det hus, där
demie bodde, började Cajus visa värkliga
ansatser till olydnad, och sedan hau efter
mycket lockande tagit några betänksamma
steg i trappan, tvärstannade ban slutligen
och ville pä inga villkor följa vidare, trots
alla både vänliga och hotande rup på; —
Cajus, pojken, kom nu I — Cajus! — Caj’
— us!
Då öppnades dörren därofvanför, och en
röst frågade: -
— Är Cajus här?
Men Cajus var inte längre, där —
åtmin-ståne ej i trappan. Redan vid det första
ordet hade lian retirerat ned i förstugan,
där lian vid dörren intog eu afvaktandc
ställning.
Men mellan de båda herrarna följde nu
förklaringar.
Och sedan studenten hört, huru Cajus
kommit sökande och orolig dit ut på
landet, och huru ban sedan luguat sig och tyktes
föresatt sig att gästa där, förklarade han, att
ban för sin del äfven gärna skulle göra så
ined, om det bara ginge för sig att plugga
på landet; men där lockade naturens stora,
sköna bok bort hågen från de torra
filosofiska böckerna, hvilka ock bättre
öfverensstämde med eii mörk. trång ocli kvaf
vindskammare vid en tom och ödslig bakgata.
Men att Cajus, som inte behöfde blifva
filosofie doktor, föredrog frihet, landtluft
och solljus, bevisade, ju blott, att hunden
hade urskilluiug och förstånd.
Den blifvande filosofen talade därpå om,
hvilket besvär han haft med sin väns liuud.
Föi-st hade ban lyckats hålla honom inom
lås och bom ett par dagar efter husboudens
afresa, uuder hvilken tid ban dock fört ett
så förfärligt väsen, att han — studenten
-t o. m. blifvit hotad ined uppsägning, om
han inte kunde tysta hunden.
bå kom en tredje dag, på hvilken Cajus
i ett obevakadt ögoublick lyckats förskaffa
sig friheten, och bela den dagen och äfven
den därpå följande hade haus tillförordnade
husbonde varit pä jakt efter houom; och
öfver al t, dit ban kommit, hade Cajus varit
synlig strax förut: — i sitt gamla hein, och
föreläsningssalarna, pä »Flustret" och
„l(ul-lan" och »Åkerstens" ui. fi ställen, och
öfver-alt hade hau som eu galning rusat in och
ut och så bort igen. Äfven i Odins
uråldriga lunder hade någon sett honom gå och
lukta, och sist hade ban varit synlig i
Svart-bäcken. Sedan hade alla spår efter honom
försvunnit.
Och uu frågade studeuten, om inte det
vore bäst, att luindeu finge stanna öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
