Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 nya trollslända!?. N:0 15 & lfi
sommaren i det hem, dit han själfvilligt
kommit och själfvilligt stannat, och däremot hade
herrn ifrån landet ingenting att invända.
Under ömsesidig belåtenhet skildes så de
båda herrarne från hvarandra. Föremålet
för deras öfverläggning tyktes äfven vara
särdeles belåten, då ban fick lämna staden i
sällskap med sin nyvalde herre; men allra
belåtnast blefvo dock de hemmavarande små,
då de åter fingo helsa Cajus välkommen.
Hösten, som ju aldrig iir efterlängtad, var
det denna sommar mindre än någonsin; då
skulle ju fjällvandraren komma tillbaka och
återfordra sin hund. Och att förlora Cajus
nu. sedan man rikligt lärt känua honom,
blefve en oersättlig förlust.
Men hösten kom och den dag kom,
på hvilken magistern, som blifvit
underrättad, hvar han skulle finua Cajus, skulle
anlända. Och då han värkligen anlände, voro
barnens miner alt utom välkommande, trots
de uuderbara skildringar de visste att de
skulle få höra om »farbrors sommarvaudring".
Magistern hade likväl knappast hunnit ur
åkdonet, förrän hans person helt och hållet
togs i anspråk af Cajus. Den glädje denne
lade i dagen vid att få återse sin gamle
husbonde var rent af öfverväldigande, och den
sistnämnde kunde slutligen icke på annat
sätt värja sig för hans stormande
ömhetsbetygelser än genom att så lång han var kasta
sig ner på marken, där herre och hund en
lång stund tumlade om med hvarandra
under ackompagnemang af den senares
högljudda glädjeskall.
Sedan det första glädjeruset ändtligen gått
öfver, och magistern tillåtits hälsa den
öfriga familjen, lade sig Cajus uedauför hans
fötter, därifrån han med uppmärksamma,
kärleksfulla blickar följde hvarje hans rörelse
ocb alt emellanåt gaf sin närvaro till känna
genom att slicka hans händer.
Blott vid ett tillfälle öfvergaf han sin post
Barnflickan inkom med „Lillan", hvilken
häftigt gret, hon hade fallit och slagit sig
litet. Cajus rusade då upp och betraktade
med hotande och misstänksamma blickar
Hickan, hvilkeu besvarade haus ögonspräk med
att säga:
— Ja, inte må du tro, att jag gjort illa
henne, inte.
Och till „Lillan" sade hon uppmuntrande:
Si Cajus! — klappa lille Cajus!
Vid åsynen af hunden tystnade genast den
lilla och räkte fram sina smft, knubbiga
händer för att klappa honom. Därpå sattes
bon ner på golfvet, och mamina bad Cajus
se efter henne, hvilket uppdrag ban genast
åtog sig genom att lägga sig i en skyddande
halfcirkel omkring sin lilla vän, som
därigenom fick tillfälle att klappa ocb kyssa sin
trofaste beskyddare, så mycket hon ville, och
äfven begagna hans långa öron, hvita tassar
och rörliga svans såsom leksaker för de små
fingrarna — alt under ett lifligt och vänligt
joller.
Och med ett beundransvärdt tålamod lät
Cajus henne hållas; men alt sorn oftast såg
han bort mot sin gamla husbonde, liksom
han velat säga:
— Du får ursäkta att jag öfvergaf dig,
men du ser själf hvilket ansvarsfullt värf jag
åtagit mig.
Emellertid nalkades afskedets stuud — en
mycket kritisk stund; ty magistern hade
förklarat, att det då belt och hållet skulle få
bero på Cajus själf, hvilken ban hädanefter
skulle tillhöra. Följde Cajus utan ringaste
uppmaning eller tillsägelse sin förre husbonde,
då denne reste, skulle han af honom åti i
tagas; föredrog ban åter att stanna hos den
familj, där han så vänligt blifvit mottagen
och omhuldad, skulle han ock få kvarblifva
där.
Och magistern reste sig och sade farväl.
Cajus låg ännu kvar på golfvet hos
»Lillan*, hvilken, trött af leken, ljuft och godt
inslumrat med det lilla, mörklockiga
hufvudet lutadt mot hundens varma päls. Uau
rörde sig icke, men haus blickar och hans
mot golfvet sakta klappande svans tolkade
dock lians stora lust att få resa sig.
— Fri måste ban naturligtvis vara, då
liau skall göra sitt val! Med dessa ord
böjde t-ig modern ned och upptog den lilla
slumrerskan, hvarefter Cajus genast reste sig
— beredd, som det tyktes, att följa sin herre.
Han följde hououi också till griudeu.
Där stannade han tvekande, kastade
gnällande en lång blick uä honom — vände om
— kom åter gnällande tillbaka — och vände
så åter om till alla du små vännerna, soiu
ifrån tönstrcu med klappande hjärtan följt
alla haus rörelser. Att han blef mottagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
