Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 rya tiiom.8lånoak. N:0 17
stoppa .lag ville gärna vela. liva»! mainiiia
skulle säga, om jag gjorde pä samma sätt,!
Borta på eu liänk satt en tjock madam i
en rutig sjal ocli med en stor korg bredvid
sig, i hvilken hon alt efter litet dök ned.
Det kom både limpor och korfvar upp nr
den påsen. Hon knep ihop det ena ögat
och såg på mig, som om hon haft lust att
bjuda mig äta med, men jag säg med
grann-lagenhet åt annat håll.
Bäst det var, befann jag mig under däc
ket. Det skramlade och knakade så
intressant i fartyget, när man var i salongen, det
klirrade i ide stora lamporna och i
karaffinerna och luktade så innerligt ångfartyg.
Längs de rödbruna plysehsofforna lågo herrar
och damer ocli sinåsofvo. Jag tog en
tidning och begynte läsa; det ser alitid så
gentilt ut att läsa, men jag kunde inte hitta
på någonting roligt als i den tidningen, och
så lade jag bort. den och gick upp pä
däcket igen.
Huru vädret hade förändrat sig! Det var
als ej mera så strålande, som då vi reste
hemifrån. Vi få nog känna af sydvesten
i dag, — hörde jag någon säga. Och
rundtomkring buro vågorna små hvita mössor,
medan vinden pep och rykte i tåg och
van-ter, och jag kände, huru fartyget rullade
ganska försvarligt.
Upp — och — ned — upp — och
ned — upp . . .
Jag gick och satte mig allra längst i
aktern alldeles invid flaggen, ty jag tykte
fartyget stampade allra uiest där och jag ville
gärna gunga så mycket som möjligt.
Ångaren styrde rätt ut till hafs.
Snöhvita skumpelare reste sig kring bogen, hvar
gäng vi döko ned i vågen, vinden slet i
soltaket, som om den velat rifva det i tu, och
håret hvirflade mig kring ansiktet. Nu först
var det, riktigt härligt, llurrah!
Den ena efter den andra af passagerarne
försvann från däcket; mamma och hennes
bekanta voro de första, och Karsten rullade
efter dem. Mamma ropade något till mig.
i detsamma hon försvann i kajuttrappan,
men jag hörde icke hvad det var.
Du bärliga värld, dal tu först var roligt!
Om de bara ville gå äunu längre ut till hafs,
ännu längre!
Aj, där skulle damen i den grå själen ocb
snörkängorna bogseras ned i salongen. Jag
förstår inte, hvad Alfred tänkte på, ty i
stället för att hjälpa henne, hängde han
bokstafligen bara på hennes rygg. Jag trodde
sannerligen inte hon skulle reda sig så bra
som hon gjorde det med slutna ögon och
Alfred på ryggen. Hon försvann med
altsainmans ned fiir kajuttrappan och jag sprang
efter med en brinnande lust att se huru det
gick henne. Där nere i trappan gick det
illa, bon blef sjuk, lina då! Alfred hängde
henne ändå på ryggen ocb skrek ynkligt:
lvrispina min, Rris-p-ina!
Damen med pallen var längesedan osynlig.
Den gula pallen skötte sig själf och rullade
från ena sidan af däcket till den andra. En
nppasserska kom fram till mig med en
hälsning frän mamma, att jag genast, skulle
komma ned, det var visst det hon hade sagt,
då hon försvann i kajuttrappan.
Där nere i hytten lågo mamma och
Karsten likbleka på hvar sin sotfa; mamma ville,
att också jag skulle lägga mig. Jag hade
sannerligen ingen lust till det., nu när det
först var riktigt roligt, men när mamma
sade det så . . . Hurra, där ramlade koppar
och fat och brickor öfver hvarandra ute i
serveringsrummet, folk tumlade om
hvarandra i trapporna, öfverplaggen på hängarnc
och gardinerna framför hyttdörrarna flaxade
som vilda fåglar, så krängde fartyget. Men
bakom en af de röda gardinerna hörde jag
i förbifarten en klagande stämma: — är det
svår sjögång, Alfred?
— Är där någon, som kan hjälpa 111ig? —
ljöd det strax därpå från eu annan hytt.
Det var bestämdt människan med pallen.
Jag tittade bakom gardinen, jo, ganska
riktigt, det var hon Hon satt på kanten af
sin sang, under en annans, och var så tjock,
att hon fruktade hon icke skulle komma ut
igen, om hon nu klämde sig in.
Naturligtvis satte hon mig strax i full
värksauihet. Hon hade förlagt alla sina
saker, en pulsvärinare här, en annan där, jag
måste söka rätt på dem, en blombukett inne
i salongen och galoscherna under soffan. Till
sist kom hon ihåg pallen uppe på däcket.
Det var ett värkligt nöje för mig att söka
krafla mig upp för trappan, jag tumlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
