Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
nya titollsiiåndan.
N:o 20
slan. Mer eller mindre känner man under
sådana lider som om det gälde en själf
eller ens egna. Och så bör det vara. Vi
böra känna oss som syskon i samma stora
familj, där den enas nöd går den andra till
hjärtat och drifver honom att göra sitt
yttersta för att hjälpa sin broder. Hvar och en
af oss iir en länk i den stora kedja, som
omsluter alla Finlands söner och döttrar,
och den minsta bland oss kan räcka sin lilla
hand att lätta den stora, gemensamma
bördan.
Om vi såge på nära håll den nöd, som
drifver våra hungrande syskon ur hus ocb
hem, om vi såge det bröd — eller rättare
den barkbit, som skall tjäna dem till föda.
eller de trasor, som skola skydda dem mot
vinterkölden, — förvisso skulle vårt
hvetebröd smaka oss bäskt och våra mjuka, varma
vinterplagg tynga oss som en stor börda.
Men de flesta af oss ha ingen aning 0111
hvad värklig bitter nöd vill siiga, och
därför iir hjärtat ofta fullt af likgiltighet och
handen trög att bortgifva något af sitt eget
öfverflöd.
Under det senaste nödåret 18(!7 18ß8
togos äfven de lyckligare lottade barnens
hjälpsamhet i anspråk för alt lindra hälst
en bråkdel af de fattigas lidanden. Jag mins,
huru vi barn sydde eller tillvärkade på
annat sätt, små arbeten till försäljning för de
fattiga; huru vi afsade oss våra julklappar
och i stället uppburo summorna för dem i
en liten »sparbössa för hungrande barn"
Huru vi voro måna om att skaffa oss en
inkomst, huru liten som hälst, för att. få
vara med i det stora räddningsarbetet ocb
känna, att också ti gjorde något för vårt.
stackars folk. Och själfva julgranen i mitt
hem afsade sig detta år alla andra
prydnader än ljus och hvita rosor, en vacker om
än också något dyster bild af den allmänna
sinnesstämningen.
Endast 2 månader återstå, innan julen
åter samlar oss kring den kära granen.
Skulle vi icke med renare glädje njuta af
dess ljus och grönska, om vi ägde
medvetandet att med en inskränkning af de
efterlängtade julklapparna ha tändt en brasa eller
räckt en bit riktigt bröd åt någon af de
små hungriga barnen i de fattiga stugorna?
På samma gång skulle vi känna inom oss
något af den vackra solidaritetskänslan, som
gör ett folk starkt ocb som utvecklar den
enskilde och räddar honom från själfviskhct.
Lät oss icke säga till oss själfva: må andra
gifva, som ha mer än jag! det är en ful
tanke. Just jag ocb just du hafva mer, än
de hundratal fattiga barn, som gråta efter
bröd.
Det. kärlekens bud, som bjuder oss att
bära hvarandras bördor, det, skall och får
ej förklinga ohördt i en tid, då Finlands
tåliga, redliga folk tryckes till jorden under
en hård pröfning. T. T.
På Rönnbacka gård.
(Forts.)
fär Berta kom in, var hon förtretad på
sig själf. Hon hade gått litet för
hrädstörtadt tillväga, som är alla gulnäbbars
lott när de först börja flaxa på egen hand.
Men hon fick väl reparera skadan genom
att framdeles uppträda med så lugn
värdighet hon kunde åstadkomma.
På kvällen stod hon, tillkämpadt trankil,
och mätte mjölken, som om det vore den
vanligaste sak i världen, medan hon
språ-kade om korna och deras namn för att
blidka Lena. Så var då början öfver, sedan
skulle det no? gå.
Modren hade numera återtagit deu iurc
hushållningen. Ute gaf trädgården arbete
vid upptagningen af rotsakerna och Berta var
med, varm och lifvad öfver hvarje
skottkärr-last som drängpojken körde in i yttre källarn
att torka. Rödbetor och morötter funnos
rikligt till vinterns behof. Kålen hade felslagit,
så, när som på några hufvuden. De
odugliga fick hon Villy intresserad att skära af,
för att småningom servera åt hönsen och
grisarna. — Vi skola taga vara på alt vi
kunna, — sade bon lifvad — så spara vi
in litet på det.
Villy hade rykts med i utarbetena och
var belt intresserad, när Berta så där
häu-delsevis lockade honom med utan att kränka
hans manliga värdighet. Inne hade ban
dock ej visat någon min at’ att deltaga i
arbetet om aftnarna, ehuru mor och syster arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
