Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 23
11.1..1, nst r e n a d tidning
FÖn IJNODOJI OCH BA]IN.
181
Då Isak var den äldre, måste lian sköta
Maja, annars liade det kunnat liända, att
hon gått ut på landsvägen och blifvit
öfver-körd.
Fastän hon var så liten, hade hon sitt
hufvud för sig. När de skulle gå till pappa
på åkern, eller till mamma i fähuset, ville
hon ofta åt annat håll Då hon „ville gå
själf" och aldrig lät honom hålla sig i
handen, hittade hau på att styra henne med
en lång videkvist. Slå henne, vågade ban
inte för mor, fastän ban ibland hade lust
till det, när han själf var obeskedlig Nu
gick ban alltid bakoin henne och höll kvisten
för åt den sidan dit hon ej fick gå.
Ilos herrskapet, där Isaks pappa var dräng,
fans en ling fröken. När hon såg I ill’ Isak
gå vall ined Maja, alldeles som Brita med
kuddorna, skrattade hon alltid. Men det
var så innerligen vänligt, att han bara tykte
det var roligt. Och så goda vänner blefvo
de under sommarn, att ban brukade kalla
henne till „sin fröken" när ban talade om
henne med mor.
Då hösten kom, började Isak gå i „lill’
skolan " Det var en liten skola, där man
lärde sig a, b, c, ti, af en gammal gubbe,
soin hette Markus. Som Isak var så
mycket för mer än Maja därhemma, trodde han,
att ban var en rysligt stor karl. Men de
andra pojkarna i skolan tykte att hau var
cn pikkuliten stackare. Då blef Ull’ Isak
förargad och knuffade till dem, och de hade
ej bättre vett, än att de kuuffade tillbaka
Inte gjorde det ondt, men det kostade pä
att vara liten, och 1111" Isak grät, sä det
höides lång viig öfver skolgården.
När han sedan gick hem från skolan
glömde ban bort förargelsen och hade så
roligt med att beskåda alt han mötte på
vägen, Men när han koin så nära hemåt,
att hau såg stugan, mindes hau att där
bodde hans tröst och försvar här i världen,
och så gaf ban sig till att gråta, så det
hördes öfver berg ocli backar Mamma kom
ut på bron för att se hvad som stod på.
och då såg hon lill’ Isak komma med munnen
på vid gafvel för att riktigt fä ljudet att gå
Så gick det nästan bela första veckan.
Mamma kände sin Isak och visste att ban
hade felet att vara stor i orden och liten
på jorden. Ilon kunde förstå, att han skröt
i skolan både med herrskapets hästar och
med att han ibland fått knäckebröd af
fröken. Det förargade de större pojkarna, och
när han var för morsk, lärde de honom
hui-liten lian var. Därför sade hon en dag att
hon börjat fundera, om inte litet stryk skulle
hjälpa både för det ena och det andra. Lill’
Isak såg mycket Hat. ut och tog sig bak på
byxorna, men dagen därpå var ban alldeles
tyst när han kom från skolan och vågade
inte skrika mer, ty hans mamma höll alltid onl.
I skolan började det gå bra för honom
och han grät just inte mer där. Fröken
hade sagt att då såg han ännu mindre ut
Pojkarna voro inte häller värre än lian själf,
bara ban inte var för stor på sig. Och
pappa mätte honom vid dörrposten och sade
att ban hade vuxit, sedan sommarn. Det,
kom sig väl af skolgången det, funderade
lill’ Isak.
Sedan ban kommit lipm från skolan om
dagarna och ätit och blifvit tvättad i ansiktet
fick han alltid en stund gå upp till fröken.
Medan hon satt och arbetade, berättade hon
sagor för honom. Där fick han sitta med
vidöppna ögon och höra om cValters
äfventyr" och „Pikkumatti" och fröken talade om
att det var en snäll herre, som heter Topelius,
soin hittat på dem. Lill’ Isak såg mycket
fundersam ut, men en dag stack hau upp
sin lilla hand, alldeles som i skolau, och
sade; — ban bor nu väl i samma by som
Pikku Matti?
— Hvem menar du? — frågade fröken.
— Topelljos, — svarade Lill’ Isak.
Det visste inte fröken säkert, men där
bodde många andra gossar och flickor, och
lian brukade hälsa på dem i deras skola.
Och så berättade hon att han bodde på ett
ställe, som hette Björkudden.
— Hau har nu väl eu ko också? —
förmodade lill’ Isak
— Ja, det har hau visst, 3 stycken, och
två hästar, Putte och Grålle, och två
hundar, Jeppe och Nilla.
— Och så har han väl en gris också?
— Ja, det förstås, och den beter Nasse,
och så har lian flera höns.
Lill’ Isak skrattade: nå ban har väl eget
paraply med, ban då? Ja, det trodde
frökeu var möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
