Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förresten, för jag har ingen underrättelse fått från
telegrafkontoret, och om han inte kan komma, så
söker jag upp honom, och om han är död, så vill
jag dö.
Den unge mannen log icke, som man kunnat vänta,
åt detta flickutbrott. Han stod och såg rakt framför
sig, till en liten del besvärad, men otvivelaktigt
gripen av något äkta, kanske av det besynnerliga i hela
belägenheten.
Louise slöt ögonen, hennes sista ord voro starkare
än den känsla, de skulle tolka. Men hon hade
erfarit en obestämd retlighet.
— Det finns en annan tydning av gåtan, fröken
— kom det sakta.
— Såå, nåå?
— Ahnej, slog han om, det få vi inte tro.
— Ni menar förstås, att han rymt sin väg för att
slippa mig, sade hon med sin vanliga överdådiga
oförbehållsamhet. Ja, ser ni, det tjänar inte alls till att
tala om det med någon, som inte känner Tore, han
är trofast som en stor, stor brunögd
newfoundlandshund, det är just vad han är.
Hon var så van vid att människor alltid förstodo
henne så, som hon ville förstås, eller hon trodde
åtminstone beständigt att så var, därför överlät hon sig
på nåd och onåd.
Mannen tänkte förresten icke stort på detta, han
ville in i något annat och ansåg att överdriven
finkänslighet icke var till hennes bästa just nu.
— Hör, fröken Niefelt, sade han en smula kallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
