Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Ny jord
— Ja, än sen! Det säger verkligen inte mycket i mina
öron. Nå, som du vill naturligtvis.
— Nej, Irgens, inte som jag vill, sade hon bedrövad.
Du sa det så likgiltigt. Herregud, jag vill så gärna på
operan, det tillstår jag, men... Vart går du i afton då?
Å, jag är precis som en kompass nu, jag svänger lite, jag
skulle gott kunna göra helt om till och med, men jag
vrider mig ändå bara mot en enda punkt, pekar ständigt åt
ett håll. Det är dig jag tänker på.
Hennes lilla förvildade hjärta darrade. Han såg på
henne. Ja, det visste han nog, han kunde inte förebrå
henne något, det hade hon varit alltför god mot honom
för. Ja, men det fick bli som det var; kunde han på
något sätt få tid till det, så skulle han komma efter till
Tivoli...
Fru Hanka hade gått. Irgens var också färdig att gå
ut, han stack sitt korrekturark i fickan och tog sin hatt
på väggen. Seså, det var väl ingenting han hade glömt?
Han hade korrekturet, det var för ögonblicket det
viktigaste, början till boken som skulle slå ner som en bomb
bland folk. Nu skulle han få se om man också kunde
neka att ge honom erkännandet för hans tysta och flitiga
arbete. Han skulle sända in en ansökan till
stipendienämnden han också, han skulle uppskjuta det till sista
dagen för att inte behöva stå i tidningarna tillsammans
med alla de andra, som slickade sig om munnen efter
slantarna. Hans ansökan skulle vara kort och klar, utan en
enda rekommendation av någon, endast åtföljd av hans
sista bok. Ingen skulle få veta det, inte ens fru Hanka
skulle få veta det. Det skulle inte kunna sägas att han
hade satt himmel och jord i uppror för att få denna lilla
uppmuntran. Men nu skulle han riktigt se efter om man
kunde gå honom förbi. Han kände ju alla sina
medsökande, ända från Öjen till målaren Milde, han fruktade
inte för någon av dem. Hade han haft råd till det, så
skulle han ha trätt tillbaka och unnat dem allmosan, men
han hade inte råd till det, han fick själv ta emot den...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
