Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Ny jord
medger att jag inte borde tala i denna sak, det skulle
andra göra, som förstod sig bättre på det; men ska jag säga
vad jag tycker, så ändrar inte våra unga författare stort
på sakernas tillstånd. Man har inte något mått att mäta
med härvidlag, allt måste bero på ens egen uppfattning,
och min uppfattning är inte densamma som er, och om
det är ingenting att säga. Men alltså: Våra unga
författare höjer inte nivån alltför häpnadsväckande, det gör
de inte, efter mitt begrepp. De har inte krafter till det,
tycks det. Nej, nej, men det kan de inte rå för! Nåja,
men då ska de inte heller gälla för mer än de är. Det
är så tokigt, att vi förlorar det stora ur sikte och gör det
lilla stort. Titta ett tag på vår ungdom, se på författarna
också, de är nog duktiga, men... ja, duktiga är de nog,
de knoga och knoga värre; men det kommer inte över dem.
Och Herregud, hur litet slösa de inte i själva verket med
sina tillgångar! De är sparsamma och torra och kloka.
De skriver en vers, och de trycker den där versen och
andra verser. De pinar ur sig en bok då och då, skrapar
samvetsgrant bottnen i sig för var gång och når ett
utmärkt gott resultat. De vräka inte ut med runda händer,
nej, de strör inte mynt på vägarna. Men fordom kunde
diktarna till och med riskera en smula, det hade de råd
till, de stod pösande rika och slängde dukater genom
fönstret med härlig och oförnuftig sorglöshet. Vad betydde det?
Det blev fullt av dukater igen. Å nej, våra unga
författare, de är förnuftiga och duktiga, de visar oss inte som
de gamla någon vidlyftighet, något oväder, en och annan
förbluffande triumfscen av röd kraft.
Ågot tog inte sina ögon ifrån honom, han såg på henne
och mötte hennes blick; med ett hastigt, varmt leende, som
flög över hennes ansikte, lät hon honom förstå, att hon
hade hört hans ord. Hon skulle nog visa Ole, hur litet
hon hade menat med att beklaga, att inte även han var
diktare. Hon nickade till och med till Coldevin och
unnade diktarna allt vad de fingo. Coldevin var henne
tacksam för hennes leende, hon var den enda som hade ett
vänligt leende, och han brydde sig inte mycket om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
