Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Ny jord
låten med allt han såg. Efter det att hans stora rågaffär
hade gått så lyckligt, hade han varit idel solsken, och
ingen såg honom någonsin missmodig. Nu hade rågen
kommit, inne på hans lager stuvades dag och natt det ena
tusentalet säckar efter det andra, de växte till berg, det
fanns ingen plats att röra sig på, och till och med Ole
Henriksen hade måst avstå packrum för en del av
rågen. Tidemand gick där och såg på all denna härlighet
och kände sig stolt över att ha gjort ett litet stordåd han
också för en gångs skull. Inte ett ögonblick ångrade han
att han hade givit sin order obegränsad.
Då Ole steg in, gav journalisten Gregersen honom ett
finger och nickade åt honom.
— Du har något bakom örat, Ole? sade han.
— Å, inte något hårresande precis, svarade Ole. Jag
har fått brev från Öjen, han skickar mig sitt sista arbete.
Vill ni höra det?
— Skickar han dig sitt sista... har han skickat dig
ett manuskript? frågar Milde ytterligt häpen. Jag har
väl aldrig hört något galnare.
— Nånå, inga personligheter! varnar advokaten.
Ole svarade inte ett ord.
— Ja, men förlåt, varför har han skickat det till dig,
Ole? frågar Milde igen och ger sig inte.
Irgens kastade en blick på Ågot, hon såg ut att lyssna
med ett halvt öra och talade förresten med fru Hanka.
Irgens vände sig till Milde och sade, att det ändå fanns
vissa slag av oförskämdheter, som inte ens vänner behövde
tåla; begrep han det?
Milde brast i skratt. Han hade, Gud hjälpe mig, aldrig
varit utsatt för något trevligare, blev man förnärmad?
Han hade inte menat något illa ... hehe ... något illa till
vare sig kropp eller själ med sin fråga. Det föreföll
honom bara vara så komiskt, att... Men det var
således inte komiskt, gärna för honom...
Ole tog upp manuskriptet.
— Pet är något underligt, sade han, det heter Gamla
minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
