Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 Ny jorda
säga något. Så började hennes kinder skifta i rött, hon
ville resa sig och sade i detsamma:
— Ja, men ska vi inte gå?
— Nej, svarade han. Nej, inte gå! Han höll henne
fast i kjolen, slog armen om hennes liv och höll henne
kvar. Hon stretade emot, röd i ansiktet, förläget leende
ut i luften, medan hon utan uppehåll arbetade med att få
bort hans arm.
— Jag tror ni är tokig, sade hon hela tiden, jag tror
ni är tokig.
— Låt mig i alla fall säga er en sak.
— Ja, vad är det? sade hon, och hon lyssnade verkligen,
höll huvudet bortvänt, men lyssnade.
Så började han tala, med hastiga och osammanhängande
ord, hans hjärtklappning skalv i hans röst, han var full
av ömhet. Hon såg väl ändå att han ville något annat,
bara berätta för henne hur outsägligt glad han var åt
henne, hur övervunnen han var, alldeles besegrad, som
aldrig någonsin förr. Hon skulle tro honom, detta hade
legat och grott länge i hans hjärta, alltsedan den första
gången han såg henne. Han hade stritt en strid för att
hålla det inom vissa gränser, men en sådan strid var ju
nästan lönlös, det var sant, det var alltför ljuvt att ge
efter, och man gav efter. Man stred med ständigt
slappnande tag. Nu hade det nått slutet, han hade inte mer att
släppa efter, han var alldeles avväpnad... Nej — jag
tror mitt bröst springer i bitar...
Alltjämt bortböjd hade hon nu vänt ansiktet och satt
och kikade på honom. Hennes händer hade upphört att
arbeta, de hade blivit vilande på hans, som ännu
omfamnade hennes liv, hon kunde tydligt se på hans strupe hur
hans blod bultade. Så satte hon sig rätt upp, och han höll
fortfarande om henne, hon tycktes inte känna det mer,
men grep sina handskar, som lågo vid sidan om henne,
och sade med skälvande läppar:
— Ja, Irgens, men detta skulle ni i alla fall inte ha
sagt. Nej, skulle ni det? För jag vet ingen råd med
det, så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
