Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Nyjord
steg i båten, och hon tänkte ropa till honom, fråga vart
han ämnade sig, men uppgav det. Han såg hennes ljusa
nacke försvinna bortöver bryggan.
Egentligen hade han inte menat något med att stiga i
båten igen, han gjorde det av förlägenhet, i ögonblickets
rörelse och häftighet, utan tanke på att vilja företa sig
något extra. Han grep årorna och rodde ut, ut på
vattnet, bortemot Ön igen. Aftonen var lika stilla. Nu då
han var ensam, grep förtvivlan honom hårt: Åter en
besvikelse, åter ett nederlag, det värsta! Och ingen stjärna
i hela natten! Han mindes en sekund Hanka, som kanske
hade varit och sökt efter honom i dag, ja, som kanske gick
och sökte honom någonstädes ännu. Nej, Hanka var inte
ljushårig, Hanka var mörk, hon strålade icke, men hon
betog. Men hur var det, stötte hon inte lite med magen
när hon gick? Hanka hade inte Ågots gång, hon stötte
med magen. Och hur kom det sig att hon inte kunde
få det att ila i hans blod när hon skrattade?
Han lade in årorna och lät båten driva. Det tog till
att mörkna. Hans huvud var fullt av tankar, en man på
det villande hav, en slagen kejsare, Lear, många, många
tankar. Han satte sig bak i båten och började skriva,
skriva vers på vers, på baksidan av ett kuvert. Gudskelov,
hans talang kunde man inte röva ifrån honom! Och vid
tanken därpå ilade en innerlig känsla av lycka igenom
honom.
Han tände en cigarr och blåste röken ut i luften.
Egentligen var han då en märklig man, en diktare, uteslutande
diktareft Nu låg han här och drev i en båt, och hans
hjärta led och hans blod hettade av smärta; men han
diktade i alla fall, det kunde han inte låta bli. Det skulle
man sannerligen kunna kalla kraft!
Och han skrev vidare...
Det var sent på natten när han rodde iland. Han såg
Milde uppe på en gata, det var med nöd han själv kunde
undvika att bli upptäckt. Milde var i stämning och hade
en flicka under armen, hans hatt satt på tre kvart, han
pratade tämligen högt mitt på gatan. En ny korsett! tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>