Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 119
en sådan dikt hade han aldrig gjort förr, den var
visserligen bara på halvannan sida, men...
— Nej, sade fru Hanka, han hade naturligtvis glömt
den hemma. Och hon gjorde allt för att skingra den arme
diktarens onda aningar: Han trivdes väl bättre i stan än
ute på landet?
— Ja visst. Han hade inte väl kommit in på gatorna
igen och sett de raka linjerna, förrän det började leva i
hans hjärna och han fångade den egyptiska dikten. Nej,
han hade väl ändå inte kastat bort den...
Nu var också Milde på Öjens sida, han började ge
honom sitt fulla erkännande. Jo, han hade nu äntligen fått
korn på hans poesis spröda egenart. Men Irgens som satt
bredvid hörde på det märkliga lovprisandet, böjde sig fram
mot fru Hanka och sade dämpat:
— Förstår ni det? Nu har ju Milde fått stipendiet, han
har ingenting mer att frukta av sin farliga medtävlare
Öjen. — Och Irgens knep ihop munnen och smålog med
ena mungipan.
Fru Hanka såg på honom. Hur fortsatte han inte att
vara bitter, och hur missklädde det honom inte! Han
visste det inte heller själv, ty då skulle han inte knipa ihop
munnen så där och se så ond ut. Han iakttog förövrigt
hela tiden sin vanliga tystnad, till Ågot sade han inte ett
ord, utan låtsades som om hon inte varit närvarande. Vad
hade hon gjort honom? Kunde hon ha handlat annorlunda
än hon gjort? Varför tänkte han inte på någonting?
Men han såg inte åt henne.
Kaffet blev kokat ombord, men av hänsyn till Öjen,
som fortfarande var sjösjuk, beslöts det att dricka det på
första bästa skär man kom till. Och jakten lade till. Man
lägrade sig på stenar, kastade sig pladask ner på de hårda
stenarna och väsnades. Det här var trevligt, det här var
friskt! Öjen såg med stora, häpna ögon på allt, på havet,
på vågorna, som gjorde luften tung med sitt brus, på det
öde skäret, där inga träd vuxo och där gräset var bränt
av sol och saltvatten. Vad det var underligt! Ågot gick
omkring med koppar och glas, hennes docksmå händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
