Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Nyjord
fick rätt i ansiktet. Vad skulle han då ta sig till? Han
sade till sig själv: Hon stöter med magen, stöter
verkligen med magen, man kan inte förtänka folk att de tittar
på det, iakttar fenomenet. Men varför ska hon också gå
så vårdslöst, hon som är så vacker? Folk pratar om det,
stirrar på det... Ack, det var hundra små, knappt
synliga saker! För inte så länge sedan hade hon tyvärr så
spruckna läppar, att hon inte en gång kunde skratta
naturligt, och tänk, även det påverkade honom illa,
fördärvade henne totalt i hans ögon. Herregud, hon fick inte
tro att han förebrådde henne det, förebrådde henne
för att hon hade spruckna läppar, det kunde hon
verkligen inte hjälpa, och han var inte så dum, visst inte.
Men... Och allt som allt var det nu så galet med honom
att han halvt gruvat sig för hennes besök. Hon måste
tro honom, han hade suttit här på stolen och lidit, lidit
obeskrivligt när han hörde hennes knackning på dörren.
Men hon hade inte väl försvunnit nerför trappan, förrän
han gjorde sig klar att gå ut han också. Han gick till
en restaurang och spisade med god aptit, spisade riktigt
gott och hjärtlöst, utan att vara gripen av sorg över vad
han hade gjort. Han ville att hon skulle veta detta för
att hon skulle kunna förstå honom... Men käraste
Hanka, nu har jag suttit här och sagt allt detta och kanske
gjort dig ännu mer ledsen. Jag trodde att det var
nödvändigt, du måste inse att det verkligen hade sina skäl,
att jag inte bara pratade. Det bottnar tyvärr djupt i min
natur. Å, men tag det inte alltför hårt, kära, låt det inte
göra dig alltför ont. Du vet att jag tycker om dig i alla
fall och är innerligt tacksam för allt, jag kommer aldrig
att kunna glömma dig, det känner jag alltför väl. Säg att du
tar det med sinnesnärvaro, så blir jag så glad...
Så slutade han. Det var inte tvivel om att han hade
berett sig på allt detta på förhand och räknat ut vad han
skulle säga, så nogsamt hade han kommit ihåg dessa
småsaker. Och då han till slut teg, satt han fortfarande och
tänkte på, om något hade blivit glömt.
Hon förblev sittande på sin plats, trött och slö. Jo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
