Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 163
hennes onda aningar hade inte bedragit henne, allt var
verkligen förbi. Och där satt Irgens, och det och det
hade han sagt och det och det hade han kommit ihåg att
ta med för att förklara sig riktigt tydligt. Han hade
pratat så vidlyftigt, han hade blottat sig till och med, ja,
hur omsorgsfullt hade han inte skrapat ihop allt, som
skulle kunna rättfärdiga honom en smula! Nej, honom
kunde hon inte bedja om råd nu, han skulle nog hänvisa
henne till annonserna om lediga rum, kanske skulle han
råda henne att ta ett stadsbud. Så dålig han hade
blivit! Han suddades ut för henne, gled bort ifrån henne,
hon såg honom långt borta i rummet, han hade två
pärlemorknappar i sin silkesskjorta och hans hår var blankt
och putsat. Hon hade en känsla av att hans tal hade
öppnat hennes ögon så egendomligt, tänk, han hade inte en
gång skytt att ursäkta henne för att hon hade gått med
en spricka i läppen i våras. Där satt han...
Hon var så slö, att hon inte ens kom sig för att resa
sig på en stund, hon hade blivit utpumpad och tom, den
lilla illusion hon hade försökt behålla, hade ömkligen
grusats även den. Någon gick i trappan och hon mindes inte
om dörren var öppen eller låst, men hon rörde sig ändå
inte. Och dessutom gingo stegen förbi, upp i våningen
ovanför.
— Kära Hanka, sade han för att trösta henne så mycket
han kunde, du skulle göra allvar av med att skriva den
där romanen vi har talat om. Det är inga tvivel om att
du skulle kunna det, och jag skulle naturligtvis med glädje
gå igenom manuskriptet ett tag efteråt. Du skulle
verkligen tänka på det, det skulle förströ dig också. Du vet
att jag vill dig väl.
— Ja, se det hade hon också tänkt på en gång, att skriva
en roman. Varför inte? Här dök det ena fruntimret upp
och där dök det andra fruntimret upp, och alla
fruntimren kunde skriva så bedårande. Jo, hon hade verkligen
en gång fått den tanken, att nu var det hennes tur. Och
hur uppmuntrad hade hon inte blivit! Gudskelov, hon
hade inte tänkt på det vidare förrän nu, gudskelov!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
