Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Ny jord
— Du svarar inte, Hanka?
— Jo, sade hon själsfrånvarande, jo, det ligger något
i vad du säger.
Hon reste sig med ens och såg rätt framför sig. Nej,
om hon nu bara visste vad hon skulle företa sig. Gå hem?
Ja, det var väl det bästa. Hade hon haft föräldrar, skulle
hon ha gått till dem, men föräldrar hade hon inga, och
det hade hon så att säga aldrig haft. Ja, hon fick bege
sig hem till Tidemands, till grosshandlare Tidemands, där
hon hade sin bostad.
Och med ett fullkomligt dött leende räckte hon Irgens
handen och sade farväl.
Han blev så lättad av hennes lugna uppträdande, att han
riktigt varmt tryckte hennes hand. Vilken storartad och
förnuftig kvinna hon var i alla fall, som tog saker och
ting som de skulle tas! Inte någon kramp, inga
förtvivlade förebråelser, farväl med ett leende. Han ville än mera
rycka upp henne ur hennes sorg och talade om saker som
lågo honom själv om hjärtat, om sina diktarplaner: Jo, han
skulle visst sända henne sin nästa bok också, hon skulle
känna igen honom i den. Och som sagt, den där
romanen, den borde hon tänka på... Men för att övertyga
henne om att hans vänskap skulle stå fast även om deras
förhållande nu var slut, bad han henne ännu en gång tala
vid journalisten Gregersen om anmälningen av hans dikter.
Det var då själva tusan att inte anmälan kom någon
gång! Men det var åter Paulsberg som stod bakom,
Paulsberg var avundsjuk, han sökte med all makt förhindra
att tidningarna sysselsatte sig med någon annan än med
honom själv. Och om hon ville göra honom den stora
tjänsten, så. Ty han själv, Irgens, kunde inte förmå sig
att tala med Gregersen, det var han ändå vid Gud för stolt
till, han nedlät sig inte...
— Ja, svarade hon, med sitt stela leende, jag har talat
med Gregersen, jag kommer så tydligt ihåg att jag talade
med Gregersen om något sådant en gång. — Och utan
att vidare se varken till höger eller vänster, gick hon
bortöver golvet och ut genom dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
