Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyjord 177
Och Irgens sade jo, hon var söt. Men hon hade inte
en enda skrattgrop, det var det bara en, som hade...
Ågot kastade en hastig blick på honom, hans röst gjorde
verkan, hans ord träffade henne, hon slöt ögonen till
hälften. I nästa ögonblick kände hon, att hon lutade mot
honom och att han kysste henne. Ingen sade något, all
hennes oro lämnade henne, hon vilade och njöt.
Och ingen störde dem. Vinden susade tung och
sövande genom hela parken. Så kom det slutligen åter en
människa förbi, de släppte varandra, de sågo båda ner
mot gruset medan människan passerade, och Ågot var så
omedelbar och snartänkt, hon visade ingen förvirring. Så
reste hon sig och började gå. Och först nu började hon
tänka efter; det droppade tårar ifrån hennes
ögonfransar, och hon viskade oredigt och dovt:
— Nej, Gud hjälpe mig, vad har jag gjort!
Så gick det som det hade gått förut, Irgens ville säga
något, ville tala, mildra stöten: Detta hade kommit för
att det måste komma, han hade henne så vanvettigt kär,
hon måste ändå förstå, att det inte bara var ett dumt skämt
av honom... Han såg verkligen heller inte ut att skämta
just nu.
Men Ågot hörde ingenting, hon gick och upprepade och
upprepade förtvivlade ord och tog instinktivt vägen ner
mot staden igen. Det var som om hon velat skynda sig
hem.
— Kära Ågot, hör mig...
Hon avbröt honom häftigt:
— Så tig då, tig då!
Och han teg.
Vid utgången till parken blåste vinden hatten av hennes
huvud, hon grep efter den, men nådde den inte, den flög
längs staketet in i parken igen. Irgens fick slutligen fatt
i den vid ett träd.
Hon stod en stund overksam och såg på, så gav hon
sig nästan springande efter, och när de båda möttes vid det
stora trädet, var hennes förtvivlan nyss nästan försvun-
Ny jord. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
