Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Ny jord
oroligt på handtaget på sin sejdel och tittade ner. Men
plötsligt var det som om Irgens’ högdragna ord hade
träffat honom, han sade kort och gott och utan
sammanhang med det föregående:
— Säg mig en sak... Låt förresten mig säga det: Här
gick nu författarna och vände upp och ned på allt vad de
ville mitt ibland oss, och ingen knystade. En författare
kunde häfta i ren och ärlig skuld sina tjugutusen. Än
sen? Han kunde inte betala, det var alltsammans. Tänk
om en affärsman bar sig så åt ! Trängde sig på och pratade
till sig vin och klädesvaror på falska uppgifter om
betalning! Man skulle helt simpelt häkta honom för
bedrägeri och förklara honom i konkurs. Men författarna,
konstnärerna, dessa våra poetiska vidunder, som marrida
landet under nationens jubel, vem ville vara gemen nog att
uppträda så hårt mot dem? Folk talar bara om snatteriet
privat och skrattar åt det och tycker att det är tusan så
bra gjort att kunna bli skyldig sina tjugu tusen i ren
skuld...
Milde satte sin sejdel hårt i bordet och sade:
— Ja, nu tycker jag, min gode man, att det kan vara
nog.
Den förträfflige målaren Milde tycktes med ens ha
förlorat tålamodet. Så länge han satt här ensam med
advokaten och skådespelaren, hade han inte med ett ord
protesterat, han hade till och med haft roligt åt den tarvliga
huslärarens bittra tal. Men inte väl hade en av
författarna själva kommit tillstädes, förrän han kände sig
förargad och slog i bordet. Det var nu Mildes gamla,
präktiga vana, att alltid räkna med stöd bakom ryggen.
Coldevin såg på honom.
— Tycker ni det? sade han.
— Ja, det tycker jag.
Coldevin hade utan tvivel talat med beräkning, med
berått mod, och till och med givit sina ord adress, alla hörde
det. Irgens bet sig då och då i mustaschen.
Men nu blev också Norem uppmärksam, han begrep att
något försiggick mitt framför hans slöa ögon och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
