Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 Ny jord
mor, de smuttade på litet av varje, på fröjder och sorger,
och de hade ingen känsla av att de hade blivit obetydliga.
De hade upphört att vara stolt äregiriga, och de hade inga
stora plågor av sitt hjärta, det slog gladeligt på, men det
slog inte starkare för det ena än för det andra och inte
mera för den ena än för den andra. Och var hade de
unga kvinnorna gjort av sin stolta blick? Den blicken
var av stor och djup betydelse, men nu träffade man inte
längre på den, kvinnorna sågo lika villigt på medelmåttan
som på överlägsenheten, de föllo i beundran inför tämligen
dåliga vers, ja, tämligen hopstånkade romaner. Och för
en tid sedan ville det dock större och stoltare saker till
för att erövra dem, det stod en smula om den saken i
Norges historia. Nu hade de prutat av på sina fordringar
ganska betydligt, och de kunde inte annat, de mäktade
inte mera, deras längtan var slapp. Vår unga kvinna har
mistat sin makt, den rika och kära ursprungligheten, den
stora lidelsen, rasmärket, hon har förlorat den rätta
glädjen över den ende mannen, hennes hjälte, hennes gud, hon
har blivit däst, hon nosar på vem som helst och skänker
alla den villiga blicken. Kärleken har mera blivit ett namn
på en före detta känsla för henne, hon har läst om den
och den har på sin tid också roat henne själv, men den
har inte ljuvt tvingat henne på knä, den har bara mycket
svagt sorlat henne förbi som en döende ton. Och den
unga kvinnan låtsar inte denna sin brist, ack nej, hon är
verkligen barskrapad. Det är ingenting att göra åt den
saken, det gäller bara att hålla förlusten inom gränserna.
Om så och så många generationer få vi väl vår tid igen,
allting går i böljor. Men nu, i detta ögonblick, gnaga vi
så sorglöst på resterna, endast handeln har sin friska,
blodfulla puls, handeln lever sitt brusande liv, låt oss tacka
den! Av den skall förnyelsen komma.
Men vid dessa ord blev Milde åter indignerad, han drog
fram en tiokronesedel, som han slängde fram på bordet
till Coldevin och sade uppbragt:
— Där... där har ni era pengar! Jag kommer ihåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
