Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Ny jord
jag mäktade inte mera, men jo, jag kan, ni ska få se! Nu
först förstår jag allt, ni har sagt det för mig. Kära ni,
var inte ond på mig. Jag har gjort så mycket tokigt,
men...
Hon grät med torra ögon, sväljde, satt till och med av
ren hjälplöshet på ena hörnet av stolen och talade vidare.
Han sade då och då ett ord, nickade, skakade på huvudet,
när hon var för otröstlig, och kallade henne i förvirringen
Ågot, nej, kära Ågot. Hon fick inte ta åt sig allt vad
han sagt, det fick hon verkligen inte. Jo, han hade tänkt
på henne också, det var sant, men då hade han ju tagit
fel, och gudskelov för det! Han hade inte heller velat
göra något annat än varna henne. Hon var ung och han
var så mycket äldre, han förstod nog vad hon var utsatt
för. Men nu skulle hon inte längre vara missmodig
för det.
De fortforo att samtala. Irgens blev otålig och reste
sig, han sträckte armarna bakut och gäspade liksom för
att ge ett tecken på att nu ville han gå, men kom
plötsligt att tänka på något som han hade glömt och tog några
hastiga steg bort till buffén. Där begärde han i all tysthet
bränt kaffe, som han fick i en strut.
Milde gjorde upp, han viftade flott och flyhänt med
pengarna och reste sig även han. Han sade farväl till
herrarna vid bordet och gick. Strax efter syntes han hälsa
på en dam alldeles utanför Grands fönster, de gjorde
sällskap in på en sidogata, damen hade en lång boa, som
buktade sig efter henne och då och då lade sig över Mildes
arm. Så försvunno de.
Ocdch ännu sutto Ågot och Coldevin kvar på sina platser.
— Ni måste följa mig hem, sade hon. Vänta lite, jag
ska bara...
Hon vände sig om till Irgens bord och tog sin kappa
på stolen. Därefter tänkte hon åter gå därifrån.
— Går ni? sade han och såg handfallen på henne.
— Ja. Usch, nej, jag vill inte längre detta. Tack för
i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
