Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 219
komma ner till stan igen, hon var ju inte någon fattiglapp,
hon ägde till och med en lustjakt, ja rent av en lustjakt,
kunde hon begära mera? Och Ågot skrattade åt skämtet
och kände sig lättad.
Dörren var låst, på gatan var det alldeles tyst, de kunde
höra sina hjärtan slå. Och hon tog farväl.
Irgens skulle inte följa henne till stationen, det hade han
själv föreslagit. Det skulle alltid bli en hel del prat om
det, ifall han var med, så liten var stan och så känd var
han tyvärr, han kunde inte röra sig så värst mycket. Och
Ågot fann sig i det. Men de skulle skriva, skriva var dag
till varann, inte sant? För annars skulle hon inte kunna
hålla ut...
Tidemand var den enda främmande, som visste om
Ågots avresa och följde henne till tåget. Han kom på
eftermiddagen på sin vanliga titt ner till Henriksens affär
och hade en stunds samtal med gamle chefen. Det tog en
stund, och då han gick därifrån träffade han Ågot
resfärdig i porten, hon hade bara att ta adjö. Tidemand
följde henne och bar hennes reseffekter; hennes koffert var
skickad i förväg.
Det hade regnat och gatan var smutsig, mycket smutsig.
Ågot sade ett par gånger:
— Usch, vad det är tråkigt!
Men hon klagade inte vidare, utan gick på rent av som
ett beskäftigt barn, som inte ville vara för sent ute.
Hennes lilla reshatt klädde henne, gjorde henne ännu yngre,
och allt eftersom hon gick fick hon färg i ansiktet.
De talade inte mycket. Ågot sade endast:
— Pet var snällt av er, att vilja följa mig, annars hade
jag nog blivit ensam på den här turen. — Och Tidemand
sade att hon ansträngde sig att inte visa någon rörelse.
hon smålog, och hennes ögon voro fuktiga.
Han smålog han också och svarade tröstande, att ja, nu
måste hon vara riktigt glad över att få lämna all denna
smuts i stan, nu kom hon ut på rena vägar, in i högre
luft. Förresten dröjde det väl inte så länge innan hon
vände tillbaka igen, hoppades han?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
