Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 223
Ågots stora, barnsliga stil och var rörande hjälplöst, hon
hade gjort två små understrykningar.
Så hade han alltså förstått det rätt, och dessutom låg ju
ringen där! Nej, vad var han också själv för man? Han
var ingen betydande man, som hela landet kände, eller
ett geni, som man kunde strålande se upp till, han var en
trägen dagakarl i sin affär, en krämare, det var
alltsammans. Han borde inte ha inbillat sig något så högt, som
att få behålla Ågots hjärta i fred, där fick man nu se hur
han hade missräknat sig. Ja, han skötte ju sin affär och
arbetade både sent och bittida, men i Herrens namn, det
kunde inte göra ett hjärta ömt för honom, det var
inigenting att säga om den saken. Jaja, han visste alltså nu,
varför han inte hade fått något svar på sina telegram.
Se, han borde naturligtvis anat det genast, men det gjorde
han inte... Hon hade gått alldeles för långt, nu sade hon
farväl och älskade en annan. Åja, det var heller
ingenting att säga något om, när hon älskade en annan, så.
Det var väl Irgens som skulle komma att få henne i alla
fall. Nej, Tidemand hade i alla fall rätt, det var farligt
med färderna till Ön och det var farligt med
promenaderna, Tidemand hade erfarenheter av sådant. Nå ja, nu var
det för sent att tänka på det. Men dessutom var väl inte
kärleken så rotfast, när den kunde stå och falla på en
sådan där öfärd...
Och plötsligt griper vreden den stackars karlen, han
börjar att ta häftigare och häftigare steg och hans panna
rodnar. Hon hade gått alldeles för långt, javisst, och det
hade han för sin ömhet! Han hade knäfallit för en
sköka, och han hade låtit sig luras i två år både på
pengar och varor av hennes usla älskare. Han kunde visa
det i huvudboken, se här bara, hur Ågots fina vän hade
varit i förlägenhet för än tio, än femtio kronor. Och där
hade han — Ole Henriksen — gått och varit så rädd för
att hon en vacker dag skulle kunna få syn på herr diktarens
konto när hon bläddrade i hans böcker, han hade till sist
lagt huvudboken åt sidan för henne, av hänsyn till den
store mannen. Jo, det var ett trevligt par, de två, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
