Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 229
av tårfulla ögon, då hon sade adjö. Du vet hur hon är.
Men då tåget satte sig i gång, tog hon upp näsduken och
viftade till mig. Hon stod och viftade till mig bara för
att jag hade följt henne till tåget. Och hon gjorde
alltsammans så förtjusande, du skulle ha sett henne.
— Ja, nu är jag inte förlovad mer, sade Ole med dov
röst.
Ole gick in på sitt kontor. Det var sena natten. Han hade
blivit gående en god stund med Tidemand och hade
berättat honom allt. Nu skulle han skriva ett brev till Ågots
föräldrar, vördnadsfullt men stolt, utan några förebråelser.
Det var hans sista plikt.
Och när han blivit färdig med det, läste han ännu en
gång igenom Ågots brev. Han tänkte riva det i bitar och
bränna det, men hejdade sig själv och lade det framför
sig på pulpeten. Det var ju i alla fall ett brev från henne,
det sista. Hon hade suttit och skrivit till honom och tänkt
på honom, medan hon skrev det. Och hon hade lagt sina
små händer över brevet, och här hade bläcket blivit tjockt
för henne, så att hon hade väl strukit av pennan på något
och doppat den igen och skrivit vidare. Brevet var ju
till honom, inte till någon annan, kanske var det en afton,
när alla hade lagt sig, som hon hade skrivit det.
Han tog åter ringen ur silkespapperet och såg länge på
den innan han på nytt lade in den. Han ångrade att han
hade förlorat fattningen och låtit sitt raseri skena iväg
med sig i kväll, han önskade vartenda ord osagt. Farväl,
Ågot.
Och Ågots sista brev gömde han bland hennes andra.
VI.
Nu började Ole arbeta i affären igen, han hängde i
ivrigare än någonsin och tillbringade så gott som hela
sin tid på kontoret, till och med när det egentliga arbetet
var slut. Vad stod han där för? Han föll av, han
unnade sig alldeles för liten frihet, och hans blick blev från-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
