Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 Ny jörd
varande och stirrande. Under loppet av ett par veckor
var han inte utanför bryggorna och kontoret. Det skulle
då inte kunna sägas, att han gick och hängde med huvudet
bara för att hans förlovning gått sönder. Han skötte sin
affär som förut och hade det bra.
Han föll av, magrade, nåja. Det berodde på arbetet,
ingenting annat än arbetet, han gjorde kanske lite för
mycket väsen av det. Det fanns väl inte en levande själ
som tänkte att det kom sig av något annat än arbete? Det
var så mycket som låg ogjort för honom, då han kom
tillbaka från England, han hade förklarat alltsammans för
Tidemand, det var otroligt mycket som låg efter. Men
förresten hade han nu fått det värsta klart och han skulle
ta det lugnare, han skulle till och med gå ut litet, se vad
som fanns att se, roa sig.
Och han fick Tidemand med sig, på både teatern och
Tivoli, de togo långa promenader på kvällarna, gjorde upp
allting angående garveriet vid Torahus och beslöto bygga
till våren. Ett tjärbränneri skulle läggas under samma tak.
Detta företag upptog dem båda mycket, och Ole var till
och med den ivrigaste. Han kastade sig helt käckt in i
livet omkring sig, att ingen skulle kunnat tro att han bar
på någon sorg, han talade heller aldrig om Ågot, nämnde
henne inte, hon var död och borta.
Men han var fortfarande lika mager och hålögd. Han
skyllde slutligen på sin resa, den hade verkligen tagit litet
på honom, han hade blivit mycket förkyld ombord. Men
nu kände han, att han snart skulle vara kry igen, det var
bara en tidsfråga.
Och Tidemand levde också efter omständigheterna.
Tidemand hade på de sista dagarna fått igen sin gamla
kokerska, han spisade åter hemma, nu var det två år sedan
sist. Det var en smula ödsligt, matsalen var för stor,
platserna voro inte upptagna som förr, men barnen höllo
det härligaste liv i huset, han hörde dem ibland ända ner
på kontoret, de vilda barnen. De kunde också hindra
honom många gånger, många välsignade gånger, ja, dra
honom bort från arbetet. När deras utrop och skratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
