Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 Nyjorada
hur Tidemands barn hade det, fastän Tidemand nyss talat
om det för honom. Ole Henriksen, den lugnaste och
mest besinningsfulla av dem alla, hade förlorat något av
sitt lugn.
De började tala om sina bekanta från kotteriet. Grande
hade blivit medlem av rösträttskommittén, berättade
Tidemand, det hade nog kommit något överraskande till
och med för advokaten själv. Han hade förklarat för
Tidemand, att det var en god början till något, den där
rösträttskommittén, en skön, liberal rörelse. Nu skulle
man få se, kanske pressade man nästa gång igenom allmän
rösträtt för både män och kvinnor. Om Milde hade
advokaten berättat, att den alltid lyckliga osten hade fått ett
stort arbete att utföra, han skulle illustrera Norges
Gryning med karrikatyrer. Å, där skulle Milde verkligen
kunna göra utmärkta saker, det var han mannen för.
Ole hörde förstrött på. Irgens blev inte nämnd...
Då Tidemand gick hem, kom han händelsevis att kila
in till en specerihandlare som han levererade varor till.
Det var alldeles händelsevis. Han kom in i butiken och
steg fram till disken, hälsande högt på chefen, som stod
vid sin pulpet. I detsamma såg han sin hustru vid disken,
hon hade några småpaket framför sig.
Tidemand hade inte sett henne sedan
regnväderskvällen utanför sitt kontor. Han hade haft turen att få syn
på hennes ring i ett guldsmedsfönster en dag, och han hade
genast löst in den och skickat den tillbaka till henne. Hon
hade även tackat med några ord på ett kort: Hon hade
inte saknat ringen, nu var det en annan sak, nu skulle hon
inte sälja den mera.
Hon stod där vid disken i en svart dräkt, den var litet
sliten, den gjorde inte något gott intryck, och ett ögonblick
flög det genom hans huvud, att hon kanske inte hade
tillräckligt med pengar, att hon saknade något. Varför klädde
hon sig i så gamla kläder? Det var hon väl inte tvungen
till, han hade sänt henne allt mera och mera pengar.
Gudskelov, det hade han råd till. I början, då det var lite
smått för honom, hade han inte sänt henne stora summor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
