Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Johan Olof Wallin, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
< i6
JOHAN OLOF WALLIN.
gifva en romersk skald, om han skall öfversättas, i en sådan
form, som den moderna poesien känner och utöfvar, eller
återgifva honom med hans egen, för modernt tungomål
mer eller mindre oåtkomliga antika form. Nästan alla nyare
öfversättningsförsök ha följt den senare regeln och sträfvat
att tillämpa antikens takt på vårt språk; den förra följes
uteslutande i alla romanska språk och i engelskan; ja, till
och med i Tyskland har en mäktig stämma höjt sig för
denna senare åsigt såsom den enda rätta, nämligen den
bekante klassiske filologen Westphal, så att det nog skulle
kunna hända, att Kellgrens oeh Wallins formbehandling
ännu en gång kommer till heders, om också uppfattningen
af förebilderna med nödvändighet skiftar efter olika tider
och deras smak. De öfriga belönta dikterna, skrifna i den
äldre, akademiska stilen, såsom för dem och liknande
ämnen naturligt var, mötte lika naturligt motsägelse från den
nya skolans vittra domare, och Hammarsköld spar icke på
uttrycken, när det gäller att utpeka en efterföljare af
Leopold, hvilken för honom och hans stridskamrater var
inbegreppet af allt, hvad perukstilen hos oss kunde erbjuda af
förstockadt. Äfven Palmblad instämmer i hans dom, ehuru
han dock ogillar hans sätt att gå till väga. »Just derför
att Wallin», säger han, »jemte Valerius utgjorde de
utmärktaste af den gamle, på sina lagrar hvilande Leopolds
lärjungar, tog man dem begge företrädesvis för hufvudet och
bekämpade dem med löjets, gycklets och hånets pilar. Vi
vilja icke väcka minnet af dessa ungdomens och
öfvermo-dets anfall, dem vi ogilla; men vi torde dock få påminna
läsaren om, att sanningen nästan aldrig går fram utan strid,
att man i stridens hetta allt för lätt går öfver till obillighet
och öfverdriften samt att man mot starka fiender måste
nyttja starka vapen». Men han går ännu längre: han
bevisar genom Wallin sjelf, att stilen i »Uppfostraren» icke
var fullt sann och naturlig, i det han meddelar några af dess
alexandriner, i hvilka författaren .visserligen rätt vackert,
men dock retoriskt och derför blekt och kallt tilltalar sin
egen mor, och han ställer dessa sex alexandriner i
jemförelse med de rörande fyra stroferna i psalmen 347: Vidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
